Okej, så är vi här - dagen efter! Först och främst tack igen för ert otroliga stöd både här och på insta - ni gör verkligen skillnad ska ni veta. Stor kram och varmt hjärta till er. Jag mår idag bra, kroppen känns i stort sett som vanligt och mentalt känner jag mig rätt lättad. Mer om det längre ner. Så hur går det till det här med skrapning då? Skrapning för övrigt, obehagligt ord... jag skulle inställa mig klockan 14:00 på Sabbatsbergs Sjukhus. Maken fick inte följa med in pga covid men han (min stora stöttepelare) följde med mig ända till dörren och lovade att sen vänta utanför med pizza och godis så fort jag kom ut. Jag hade ju inte ätit något på hela dagen så det var en skön målbild att ha framför sig. När jag väl kom innanför dörrarna gick allt i raketfart. Jag togs om hand av en superfin sköterska som tog hand om mig och visade var jag skulle byta om - hade gärna stannat hos henne då hon hade en såndär urfin och varm aura runt sig. Men, fort in till operations-prep. Jag förstod ju innan att det här var ett rutinjobb och en väldigt liten operation men ändå, att allt skulle gå sååå fort var en smärre överraskning, vill inte skriva chock pga så stort ord. I alla fall, en sköterska satte nål i armvecket, en narkosläkare kom med smärtstillande och berättade hur han tänkte göra sitt jobb. Själva läkaren kom in och berättade vad han skulle göra. Det hela tog max 5 min sen fick jag gå in till operationssalen där jag blev lättad över att se att det bland alla män fanns EN kvinna. Jag tänkte på det mycket när jag lade mig på britsen hur utelämnad jag hade känt mig om det bara var män i rummet. Att sövas och ligga med sina ben i gynställning utan trosor - ingen kul känsla direkt. Tack och lov var hon där och jag kände mig lugnad. Det borde, så här i efterhand, vara något man som kvinna borde få begära vid såna här ingrepp? Kanske är det redan rutin att det alltid är en kvinna med, vad vet jag - kanske något man kan informera en kvinna om innan ett ingrepp? Så fort jag lagt mig ner kom narkosläkaren tillbaka och bad mig tänka på något glatt för det skulle göra sömnen lugnare. Jag började instinktivt tänka på mina barn men det fick mig att börja gråta så det var ju inte så klokt. Jag tänkte istället på padel och vips somnade jag in. En kort stund därpå (kan det varit en timmas sömn?) blev jag väckt och jag ville skrika "neeeej, sluta låt mig sova lite till" för herregud - om någon kunde skapa ett Narkos Spa så hade jag skaffat klippkort asap. Så gott man sover alltså. Oj. Det tog en stund innan jag vaknat till ordentligt och läkaren kom tillbaka och sa att "allt ser bra ut", att man fått ut allt som behövdes komma ut och att det nu borde bli bra. Jag blev lättad men samtidigt har man kvar ett uns av "kan man verkligen lita på det". Synd att det ska vara så... kanske något sjukvården kan jobba lite på - eller vad säger ni landstingen? I alla fall, jag fick en äppeldricka, te och en knäckemacka och sen fick jag ställa mig upp. Men först fick jag en kommentar om att "jag var som de där unga som inte kan låta bli mobilen" av en manlig sköterska. Först och främst "som de unga" - vaddå, jag ÄR ung. Typ. För det andra borde det väl vara rätt rimligt att man kan vilja skicka ett sms till sin man efter att man vaknat från en operation. Ja, ja, jag orkade inte käbbla emot. Men med det så var jag klar. Med stadiga ben men lite luddig blick gick jag tillbaka till den fina sköterskan jag mötts av i början och fick byta om till mina varma gosiga kläder och gå ut till en väntande make och åka hem. Fy fan vad skönt det var att få åka hem. Trots vaga känslor av att inte riktigt lita på vården så kände jag mest av allt lättnad - kanske är det nu äntligen över? Kanske kan jag nu börja må bättre igen, bli vanliga Nina. Hemma bäddades jag ner i soffan med makens extremt stora godispåse, pizza, choklad och the Crown. Dessutom lagade han min bästa pasta till kvällen så jag gick och lade mig extremt mätt. Det är kärlek det. Jag tog en selfie för att liksom SE hur jag faktiskt mådde och man kan ju verkligen säga att jag ser lite sned och slak ut minst sagt. Men, inombords mådde jag ändå faktiskt bra, kroppen mådde bra. Inget ont, ytterst lite blödning och bara en stor tacksamhet över att det inte blev värre än såhär. Men, jag känner också att det är viktigt att säga ifrån. På något sätt. Därför kommer jag anmäla det till Patientnämnden. Det tycker jag att du också ska göra om du varit med om något som inte känts rätt, eller blivit behandlad med respekt! Tack hörrni igen för att ni vill läsa och lyssna om mina resor med det här! Nu hoppas jag att jag kan gå vidare och må lite, lite bättre. Kärlek till er alla!
