Jag fick frågan här i bloggen hur jag kände nu inför att bo i hus. Vi har ju faktiskt bott här i nästan ett halvt år nu. Frågan kom eftersom att jag från början kanske inte var översvallande lycklig som husägare. Så nu är det dags att lägga korten på bordet - HUR ÄR det att bo här i Enskede egentligen. Jag tänkte stolpa upp det i olika stolpar - helt enkelt för att det blir enklare för mig att skriva då. Så det så. Den första ångesten Ja, den inledande "OMG jag är vuxen"-fasen har helt släppt och jag känner mig nöjd och glad över att vi faktiskt köpte hus och att vi nu bor här. Dag för dag börjar jag känna mig mer hemma i huset, mer hemma i området, mer och mer uppskatta det sköna i att jobba i stan men att komma hem till en lugn förort där stressen inte når mig lika lätt. Jag kan ärligt säga att jag är "hemma" och inte bara bor här för nu. En väldigt skön känsla. Och så är det så himla skönt att bo lite närmare naturen, vi har en liten skog precis bakom huset, rådjuren går in i trädgårdarna och de är bara allmänt lättare att röra sig och hitta på saker ute. Att aldrig bli färdig En grej med att bo i hus är att det alltid finns något att göra, något att fixa, något att lägga (enorma) pengar på. Det här är inget nytt för mig, jag är uppvuxen i hus och med stor trädgård och det var ständigt än det ena eller det andra som behövdes grejas med. På ett sätt gillar jag det, att alltid ha något att fila på, att greja med trädgård och små projekt runt om i huset är kreativt och roligt. Men - det KOSTAR JU SÅ JÄDRANS MYCKET PENGAR HELA TIDEN. Och det kan skapa en viss stress eftersom vi ju också nu har ett huslån med amorteringskrav. Något som jag i grunden tycker är bra men ujuj, det blir inte mycket över i plånkan ändå. Det känns oerhört mer sårbart ekonomiskt än det någonsin gjorde när vi bodde i lägenhet. Och det är läskigt. Ytan Alltså känslan när man ropar till barnen "JAG GÅR NER EN SVÄNG"!! Har fortfarande inte vant mig vid den lyxen. De första två månaderna hade vi sovrum uppe vilket gjorde att vi liksom alla levde på ovanvåningen där också kök och vardagsrum fanns. Vi var aldrig nere och vi insåg att vi levde på lika stor yta som vi gjort i lägenheten i stan. Knasigt. Så nu har vi flyttat ner och plötsligt känns huset så mycket större. Vi har liksom både ett lekrum för barnen och ett gästrum! Herregud. Barnen Hur har barnen fixat flytten då? Jo, bra! Rocco märker väl ingen större skillnad direkt och med honom är det ju faktiskt lite läskigt att han kan gå rakt ut från trädgården om man inte har koll på honom nonstop. Med Essie har det egentligen inte heller varit några problem, ibland när hon blir trött så säger hon att hon saknar den gamla lägenheten och sin kompis Linnéa på den gamla förskolan men annars verkar hon glad över att ha hus, trädgård och studsmatta. Dessutom bor vi supernära en liten park som hon själv gillar att springa till, "mamma, jag går själv först" och så får jag gå 20 meter bakom. Då känner hon sig stor. Hon har kommit superbra in i sin nya förskola och har framför allt en toppenbra ny kompis och det bästa är att vi även blivit kompisar hela familjerna. Så pass att vi kan hjälpas åt med hämtning och lek hos varandra. Så mycket värt! I övrigt har vi lite otur med generationsväxlingen i området då nästan alla våra grannar flyttade hit för cirka tio år sedan och då har barn i ungefär den åldern. Så det blir kanske inte så mycket "springa genom häcken till grannen och leka" som man kanske föreställt sig. Men supertrevliga grannar har vi och det är vi så glad för! Sedvanor i orten En sak som förvirrar mig något är hur dåliga många är på att hälsa. Jag trodde att man hälsade på dem som rör sig i kvarteret. Men om jag inte säger HEJ högt så borrar de flesta ner blicken och traskar på som om vi inte de enda två personerna på gatan. Så knäppt? VARFÖR är vi så rädda för att säga hej i det här landet? Däremot är det ett område som verkar vara ganska aktivt, det är möten om Grannsamverkan, det är klädbytesdagar, det är loppisar och annat kul. Så det ÄR nog ett socialt område ändå, det är bara det att det är så läskigt att säga hej till den man inte känner... Oh well! Ungefär så skulle jag sammanfatta vårt första halvår i det nya huset. Kul, spännande, läskigt och mycket bra! Nu en fråga till dig - ska jag börja förodla grejer nu inomhus om man vill tex ha morötter och annat i trädgården?
