Hörrni, tack för fina ord och kommentarer kring min panikattack. Fått så otroligt många fina hälsningar från er läsare men också från alla mina nära och kära. Känns skönt att veta att man inte är ensam. Så, nog om det för en stund. Vi har nämligen bestämt oss för att börja ta det där steget med att börja tänka på att kanske flytta till hus. Ja, ni märker på mig att det ändå finns en startsträcka här. Jag tycker nämligen det känns så in i bängen läskigt! Stort liksom. Övermäktigt. Tankarna om hus började gro under förra sommaren. Vi satt på min storebrors stora och nybyggda terrass och åt frukost i lugn och ro medan barnen sprang huset runt eller hoppade studsmatta. "Shit, så det är därför man skaffar hus" lät det ungefär i Simone och mitt huvud samtidigt. Att liksom SLIPPA packa väskan för att gå till parken eller punktplanera hela helgen för att se till att barnen får luft och spring i benen, vilken lycka. Efter det har vi pratat fram och tillbaka. Vi trivs i stan och gillar egentligen att bo här, vi har lyxen att kunna åka både till Småland, Blekinge och Italien för att bo mitt i naturen när vi vill. Ska vi då verkligen släppa den lilla stadspuls vi lever i? Ja, kanske det ändå är dags. Vi har i alla fall börjat titta. Men till det svåra - och här får du gärna kommentera och rådge. Ska man satsa på något som är nästintill perfekt men svindyrt eller något som är lite billigare men i behov av renovering? Är det alltid vidrigt jobbigt att renovera, som man hör från alla? Och, vad ska man egentligen fråga mäklaren om innan man köper ett freaking HUS!? Hjälp!
