Nu säger vi hej då till huset och återser det inte förrän om ett år. Hur sjukt? Det knäppa är att jag inte kan tänka eller känna efter hur det känns. Min enda tanke nu när vi lämnat är att vi ska ner till Blekinge precis som vanligt på sommaren och så är det inte mer med det. Att ta in att vi inte ska bo i vårt hus på ett år... jag vet inte. Antingen är det övermäktigt att ta in, eller så kanske det inte är så himla speciellt ändå? Det är ju bara ett skal att bo i. Att bo i ett annat skal ett år - ja, det är kanske inte så märkvärdigt! Jag vet inte. Jag försöker känna efter och känna...något... rädsla, hopp, längtar, osäkerhet... vad som? Men det är precis som om det finns en mental blockering som stoppar all form av tanke/känsloverksamhet efter att vi landat i Blekinge. Rätt skönt det också. En ska ju leva i nuet sägs det. Men viss melankoli infann sig ändå när vi gick igenom huset och kollade så vi inte missat något. En del rum helt tomma, en del såg ut som vanligt förutom att kläder och annat var undanstuvat. Tänk att det ska bo en annan familj här nu - jag försökte förklara för Rocco som, likt mig, inte riktigt kan ta in att vi inte kommer tillbaka på ett tag.. vi får nog bara leva med att det är som det är med den saken - förr eller senare kommer väl verkligheten och känslorna korsas och det blir mer uppenbart att vi inte kommer tillbaka. Det jag mest känner sorg över är nog ändå att vi lämnar huset och trädgården just när det är som härligast att bo här. Trädgården är magiskt just nu - det blommar överallt, det är grönt och den nya uteplatsen är fantastisk att njuta av på kvällarna. Dörrarna är öppna hela tiden, barnen springer ut och in - de studsar, leker, springer över till grannarna, hela huset lever upp. Det känns knasigt att lämna då det är som bäst. Men det är som det är med livet - visst - när man har som roligast så är festen slut? Hahah, gud så deppigt det lät - så tycker jag ju egentligen inte. Men så är känslan just idag. Nu kör vi till Blekinge, tut tut!
