*Varning för tråkigt inlägg* För några få dagar sedan var vi Italien, åkte båt, njöt av lata dagar och badade non stop. Vips är man hemma i Stockholm och flyttpackar. VAD HÄNDE? Det känns som att varken hjärna eller kropp är riktigt med på banan. Känner mig helt slut, sover skitdåligt och magen är i uppror - är det nervositet inför flytten kanske? Någon som varit med om flyttnerver? Nu är i alla fall hela hemmet nerpackade i kartonger. Känns ledsamt att lämna denna lägenhet som varit vårt hem i över tre år. Roccos första hem, Essies andra. Vi har verkligen trivts så bra här, det känns egentligen helt galet att lämna ett hem man tycker så mycket om. Men, nya utmaningar väntar, med dränering, köksrenovering, läckande tak (eller det läcker ju inte men det kan det säkert göra när som helst) och annat oförutsägbart. Huslivet. Snälla säg att vi gjort rätt val!?!? Måste bjussa på en FÖRE-bild för att ni ska inser skillnaden (fler finns här). Det känns så knasigt att se sitt hem i lådor. Så opersonligt. Och så fick vi vinka av våra kids på stationen - som tur var blev det mest skratt och bus på perrongen, vi slapp tårar både hos barn och vuxna - de ska nu hänga några dagar med mommo och moffa så vi kan få ordning på flytt, städ, bank och annat som ska göras denna vecka! Busiga barn genom smutsig tågruta.
