Äntligen andas. Äntligen Italien. Jag måste erkänna att jag varit helt slut. Sen jag kom hit ner har jag sovit, sovit, sovit. Första natten över 12 timmar och då behövde jag ändå sen sova mitt på dagen i två timmar. Det har känts som att jag haft någon form av jetlag. Men det handlar ju egentligen om stress och press. Press över en stundande deadline (hjälp, jag ska skriva färdigt en bok!? Hur skriver man färdigt en bok - börja kan man ju alltid men sista sidan liksom!?!?), modevecka som alltid dränerar en på energi även om det är roliga och galna dagar, beslut om framtida vägar som ska tas (att välja olika spår, press!!) och att försöka förverkliga sina drömmar tar fanimig på krafterna. Därför kom den här resan i precis rätt ögonblick. Att komma hit, där värmen mjukar upp min stressade kropp, där wifi är en bristvara, där man lever nära sin familj, där bara kärlek finns, där lugnet infinner sig och där det finns möjlighet att fokusera (igen, på den där deadlinen, gah). Jag känner mig så himla tacksam för att ha den här möjligheten att, ja, nästan rymma från allt och bara vara (om än med en himla massa jobb med mig men ändå). Det är så lyxigt och jag lovar att jag ska värdera varenda sekund. (nåja, det finns ju vissa irritationsmoment också haha). Ta hand om er alla! På förekommen anledning: 6 sätt att minska på stressen
