Förra veckan kom den. Den oundvikliga dippen. Jag fattade det inte först själv men jag märkte att jag hela tiden gick runt och svor över saker som var italienskt. Typ "fan varför kan de inte bara stå i kö som NORMALA MÄNNISKOR" eller "HUR kan man servera te i en cappuchinikopp det får ju inte plats??" eller "att det ska vara så svårt att informera om något? vad som HELST!?". Jag var SÅ irriterad på hur allt funkar här, hur lägenheten ser ut, hur lakanen är värdelösa, hur man prata med tre tusen olika människor för att komma fram till hur dags skolan slutar osv osv. Många saker var rimliga att bli irriterad på, andra mindre rimliga. Sen var det en härlig följare på insta som tipsade mig om "Expat Adjustment Cycle" och jag läste på. Det finns alltså forskning som stödjer att alla vi som någon gång flyttat utomlands (det här tror jag iofs kan applicera på vilken förändring som helst i livet, vare sig det gäller att byta stadsdel i samma stad eller byta jobb tex) genomgår olika stadier av acklimatisering. Den första fasen är smekmånaden. Allt är fantastiskt! Det är sol, vin, härliga människor, pasta, allt är så underbart här, la dolce vita, man tänker inte så mycket på morgondagen osv osv. Sen kommer baksmällan. Man irriterar sig på ALLT som är annorlunda. Allt som inte funkar på samma sätt som hemma. Och kommer man dessutom från ett land som Sverige som har en helt otrolig standard på det mesta så är baksmällan desto hårdare. Man stör sig alltså på allt från kulturella skillnader till vardagliga ting. Och där var vi förra veckan och kanske fortfarande lite om än inte lika markant. Nästa fas är accepterande. Man accepterar att saker inte är på samma sätt som hemma, man accepterar också att en inte kommer kunna förändra kulturella grejer och efter det kommer en likadan dipp igen innan man slutligen anpassar sig och efter ett tag till och med börjar uppskatta olikheterna. Visst är det intressant? Jag tänker att det också är vettigt att ha i åtanke när man möter människor från andra länder i sitt hemland, kanske kan man vara lite förlåtande och ha lite mer överseende? För barnen har det varit exakt samma dipp. Här tydligt porträtterat av Rocco på förskolan. INGET har varit bra på skola och förskola. Det finns inte samma leksaker, man ska inte skriva på samma sätt, lärarna är annorlunda, kompisarna är annorlunda, lekarna är annorlunda. Allt är bra BU! Och VILL INTE gå till skolan och jag känner så med dem. För jag fattar ju exakt hur de känner. Det är svinjobbigt att vara ny, att inte fatta, att inte hänga med, att inte känna igen. Det som är skönt för dem är att de i alla fall kan skylla på oss som försatt dem i denna situation. Jag har ingen annan att skylla än mig själv, haha. Jag ville ju flytta hit - skyll dig själv?Men sakta men säkert ska vi ta oss upp på nästa puckel - dvs acceptansen. Det kommer bli bra men gah vad det är jobbigt på vägen dit!
