Jag fick en fin kommentar (ps ÄLSKAR när ni kommenterar, fortsätt med det!) : Hej! Kan du inte ha ett inlägg om språket? 🙂 Hur mycket italienska kan du, pratar ni italienska hemma, kan du göra dig förstådd och förstå överallt osv? Jag älskar det italienska språket och kan det mest enkla och försöker lära mig lite här och där dagligen men kommer nog aldrig bli flytande i det om jag inte är bosatt där en lång tid. Vilket är drömmen för framtiden. Tack i övrigt för bra blogg - speciellt nu när ni bor i Italien 🙂Så, här kommer stora inlägget om italienskan! Ja, hörrni det här med språket - hjälp. Min kamp med italienskan har verkligen gjort mig ödmjuk inför det faktum att alla inte kan vara bra på allt. Haha. Det är SÅ himla svårt tycker jag. Några av er kanske minns att jag för tre år sen tog italienskalektioner - redan då insåg jag att det här med grammatik, det är verkligen inte min grej. Vare sig på italienska eller svenska. Tex: jag googlade för att ta reda på vad det innebar när man böjde ett verb enligt "trapassato remoto" och fick svaret att det är "motsvarande svenskans pluskvamperfekt" varpå jag fick googla "vad är pluskvamperfekt". Ridå. Jag har aldrig och kommer aldrig bli bra på grammatik. Så är det bara. Ändå har jag gjort svenska språket till mitt arbete, så det betyder ju att man klarar sig rätt bra ändå? Hur som helst. Att inte vara bra på grammatik och försöka lära sig italienska - det gör det hela lite extra krånligt eftersom de latinska språken är så (i mina ögon) extremt komlicerade rent grammatiskt. Ovan är en bild av olika sätt att säga samma ord beroende på vem som känner något och vid vilken tid den känner det. Det går liksom inte att lära sig utan att nöta, nöta, nöta, nöta. Och vem orkar det när man är 47 år? Inte jag tyvärr. Jag ser på Rocco som gör det just nu och han kan rabbla nästan alla de där olika - och jag sitter som en fågelholk och tittar på helt fascinerat. Jag blir bara irriterad och arg på hela Italien när jag ska försöka lära mig, medan han bara nöter på. Imponerande. Så, min bästa skola har helt klart varit: mammorna! Att haka på i mammagruppen varje morgon för en snabb kaffe har gjort att jag utan att kunna grammatiken ändå har lärt mig förstå saker och ting hyfsat. I morse berättade tex en nyförlöst mamma om hennes och bebisens kommande hälso-checkups hos läkaren och jag förstod exakt allt! Kanske inte exakt vartenda ord men på det stora hela och jag kunde ställa en hysat initierad följdfråga. Kände mig stolt. En annan gång har jag dock suttit igenom en hel kaffeträff och inte hängt med ett skvatt och inte fått ur mig ett enda ord. Så det handlar ju också mycket om dagsform. För är det något jag verkligen lärt mig så är det att det krävs enorm energi för att kasta sig ut och försöka hänga med i ett nytt språk. Herregud, det finns dagar då jag knappt orkar gå ut pga det ibland kan vara så utmattande. Så, hemma då? Vi har försökt att prata mer italienska hemma men det är svårt att ställa om. Jag och Simone har alltid pratat engelska med varandra och barnen pratar svenska med mig - det är också viktigt att de fortsätter göra det, vi vill ju självklart inte att de ska halka efter på svenskan härnere. Men eftersom barnen pratar italienska med Simone och barnens kompisar ofta är här så blir det ändå mycket italienska hemma. Jag känner mig hyfsat säker på att förstå och prata med barnens kompisar kring deras behov, säga till om det är något osv - men jag är ju långt ifrån flytande på italienska och det är väl fortsatt det stora problemet. För även om jag nu förstår det mesta, åtminstone kan hänga med i stora drag så ska det mycket till för att jag ska kunna lägga ut orden ordentligt på italienska. Jag kan svara, jag kan i korta meningar säga något men jag är långt ifrån att vara mig själv i samtalen - att skämta, att prata lättsamt med flyt i meningarna utan att slänga in engelska ord - ja, det är lång väg kvar. Men det märks också att det är mycket som är på grund av mentala spärrar, för det är också sant att efter ett glas vin så pratar jag mycket mer ledigt, vågar chansa på ett annat sätt och har enklare för att hitta orden. Så det sitter så himla mycket i huvudet, man vill få det rätt, man vill så mycket och då låser det sig liksom. I söndags satt vi som sagt ett gäng och firade en kompis födelsedag och jag kämpade på med språket men när en kompis som är amerikan kom till bordet kände jag hur jag slappnade av i hela kroppen och kunde prata med henne utan ansträngning, men det blev ju då på engelska - så det finns hela tiden en sån anspänning i det italienska språket för mig. Det gör också att jag fått en helt annan förståelse för alla nysvenskar som kommer till Sverige, hur otroligt imponerande det är att så många kämpar på med språlet men hur man också förstår att man gärna tyr sig till någon som talar det språk man redan kan - för det är tufft som fan att kasta sig ut i ett nytt samhälle med ett nytt språk. Inte konstigt man gärna bor i områden där det finns fler som förstår en än inte. Och i samma andetag så håller jag med om att språket är en nyckel in i samhället - det är ett faktum, på så många plan. Så jag ska göra mitt bästa för att utvecklas härnere och jag hoppas att jag vid nästa "avstämning" har kommit ännu lite längre.
