En söndag spenderad i Cinque Terre under vintersäsong är ren och skär rekreation. Alla som någonsin känt stress borde ta sig hit och ta en promenad utmed havet - det går inte att inte bli lugn. Idag tog vi just en sån promenad, kände solen på våra vintertrötta ansikten och drog in ljummen luft i våra lungor. Vilket i och för sig fick mig att hosta än mer helt plötsligt men ändå, visst låter det härligt? Varje gång jag kommer hit så frågar jag mig själv - varför bor vi inte bara här!? Sådant enkelt liv, så vackert och så varmt och ljust. Men så får man tvinga sig själv att påminna sig om att det ju blir vardag här också, livet kanske inte är så enkelt som det ser ut när man bara är här ibland och så vidare och så vidare. Men, det börjar bli svårare att påminna sig det alltså... Essie hänger och babblar med nonno om livets viktigheter eller vem som kan räcka ut tungan längst. Hela byn blir som en lekplats under lågsäsong då allt bara är lugnt och stilla. Det må vara 15 grader men jag är en frusen skandinav som behåller halsduken på när solen går i moln. Dessutom med en näsa som vägrar att inte vara täppt. Sånt fail. Åt två AMAZING pastarätter igår. Jag vet att de var amazing pga de såg amazing ut - men kände NOLL smak pga täppta näsan. Så deppigt. Beställde in en tiramisu för att trösta mig. Men den smakade ju heller ingenting. Skit alltså. Men det kändes lyxigt. Alltid något. Essie i fasters affär där hon redan fått sig en plats som sommarjobbare när hon blir äldre. Alltså hon kommer få leva min barndomsdröm - att få jobba i klädbutik! Alltså SOM jag tyckte att det var världens drömjobb. Att få slå på kassan, märka upp kläder, hänga upp och göra fint. Kanske får jag praoa hos Essie sen. Ja, om hon fortfarande vill jobba i butiken när hon blir tonåring förstås - än så länge är det bara vi föräldrar som stakar ut livet åt henne, som sig bör..eller?
