Huh nu snöar det utanför fönstret igen och plötsligt fick jag ett sådant otroligt Italien-längt! Jag har faktiskt under hela pandemin inte känt något större resebehov så som jag förstått att många av mina vänner haft. Jag hör ofta hur de längtar efter att resa ut i världen medan jag känt mig ganska lugn i att det är mysigt att bara vara hemma. Nu ska jag ju ärligt medge att vi ju reste till Italien förra sommaren så mitt resebehov är kanske något mer mättad än många andra men just idag kände jag i hela min kropp hur jag längtar efter Italien. Att bara få leva det livet ett litet tag. Att få sitta på stranden och gosa med solvärmd barnhud. Att få sitta eller stå och kolla på vågorna och bara låta tankarna gå fria. Att säga hej till byar som ser ut såhär. Att varje dag hitta en ny liten gata som jag inte upptäckt innan. Att se barnen umgås med sina farföräldrar och släktingar och gestikulera på infödda italienares vis. Att dricka frukostte på balkongen. Att vandra uppåt och få vyer som denna. Sena middagar i bästa vännernas och den långa horisontens sällskap. Att njuta av solnedgångar som alltid är rosa. Att gå på hike och känna benen bli stumma. Och att efter få hoppa i det klaraste av vatten. Att äta och att.. ..dricka alla de där smakerna som är så mycket större där. Att njuta av färgerna och dofterna.... ...och gelaton. Sa jag färgerna? Åh Italien som jag saknar dig just idag!
