Nu är det nästan exakt en månad kvar tills vi säger adjö till huset för ett år framåt. Sjukt. Tiden bara rusar. Och på gott och ont har det gjort att jag inte riktigt hunnit reflektera alltför mycket kring vad det är vi håller på att göra. Men senaste dagarna har jag hunnit tänka lite mellan varven och insett att jag är väldigt tudelad. Ena delen ser ju det göttiga med ett år i Italien - klimatet, maten, vänner, familj, barnvakt runt hörnet, the simple Life, lägre tempo, bad, lugn, natur. Det finns MÅNGA plus. Men jag känner också: hur ska det gå för barnen i skola/förskola? Kommer Rocco fixa omställningen, han är lite känsligare än Essie. Ska jag någonsin lära mig tala italienska ordentligt? Hur ska det gå med jobbet, kommer det funka lika bra som jag tror? Och tänk om - tänk om vi inte vill komma tillbaka!? Den tanken är både kittlande och svinläskig. För på ett sätt känns det ju lite rimligt - vi är ju inte den första familjen som bytt land helt och hållet och funnit sig själva mycket lyckligare och mer harmoniska. Men, hallå, jag älskar mitt liv här - huset, familjen, vännerna, livet i Stockholm - allt. Gah. Tänk om det faktiskt finns något ställe som är bättre att leva på? Jag inser ju att det är helt onödigt att oroa mig för sådana saker redan nu - innan vi ens börjat åka neråt men ändå, jag kan inte låta bli. Det är ju stort nog att åka iväg ett år och jag insåg det när en person i min närhet sa att jag var modig. Va, modig? Den tanken hade inte ens slagit mig - vi ska ju bara åka ner en sväng till vårt sommarställe - lite så har jag sett på det. Men, det är ju mer än så. Essie ska börja italiensk skola med allt vad det innebär av mycket hårdare disciplin och teori, Rocco ska börja förskola där man kanske inte på samma sätt som här har ett pedagogiskt tänk av att alla barn är olika och där pojkar har utrymme att vara hur känsliga de vill, jag har förvisso vänner i byn men det är ju egentligen ingen som känner mig eftersom jag inte talar italienska ohindrat... ja ni förstår, det finns saker att känna sig lite ängslig inför och det är en jobbig känsla att känna. Jag vet inte om jag förklarar mig luddigt - jag är inte helt klar själv med mina tankar men ville dela med mig av processen som är långt ifrån självklart.
