Häromkvällen fick jag en såndär kväll jag kommer leva på länge, länge. Och det var behövligt. Inledningsvis här i Italien har jag känt mig lite lätt nere. Inte nere nere, men liksom ja, lite orolig i kroppen och nedstämd i sinnet. Sjukt, kan tyckas på avstånd, här glassar jag runt i solen på ett av världens vackraste platser. Vad har jag att gnälla över? Nej, absolut ingenting egentligen. Det är det som gör det hela så komplicerat. Jag tror det hela mest handlar om omställning. Dels har varit otroligt trött efter resan ner, det tog mer på krafterna än jag hade trott - kan det vara så att man blir tröttare när man blir äldre? Men den stora anledningen är att jag undermedvetet kände ett rätt stort motstånd innan vi åkte. Jag ville faktikst inte åka. Som jag skrivit tidigare så har jag insett att förändringar är jobbigt. Jag tycker det. Jag trivs så bra där jag är. Och innan vi åkte så levde vi ett oerhört okomplicerat liv på landet i Blekinge med yoga ute vid ängen varje morgon, skogspromenad på det, sen frukost, lata sommar och semesterdagar. Klart det blir motstånd när man ska bryta upp mot det - även om uppbrottet innebär äventyr i Italien. Eller kanske just på grund av. För även om äventyr i Italien låter magiskt häftigt, så krävs det ju också en hel del av en som person. Oro tillkommer. Hur ska det gå, hur ska barnen trivas, hur ska jag trivas, hur ska Chili må? Så förlåt mig när jag säger att jag VERKLIGEN behövde just den här kvällen. Jag behövde träffa en fellow utlänning i form av magnifika Eve från Australien som är en så briljant och geniun person att det riktigt osar integritet och coolness om henne. Jag behövde få sitta med henne och få beklaga mig lite inför en som förstår, som gått igenom samma, som lever samma. Att hon dessutom är rolig som få gjorde att den här kvällen lindrade alla mina gnällspikar i huvudet och fick mig att känna "det här kommer bli ett bra år!". Det gjorde själen gott att få åka tåget hela 3 minuter bort från Monterosso och andas in Vernazza som även om byn är mycket samma ändå inte är det. Att få sitta framför solnedgången och se att Monterosso finns där men att man också kan åka därifrån när man vill och behöver. Chili fick såklart följa med och klarade tågturen alldeles utmärkt, här står han och spanar på vattnet och njuter av kvällssolen. Förutom det här med backar och träning för hans höfter har hans liv också förändrat en hel del i det att vi är inne mycket på dagen och istället ute mycket på kvällen. Hemma är han ju van vid att vara väldigt aktiv dagtid men att man liksom "tar kväll" efter man käkat middag och sen sitter och myser i soffan. Här blir det mer tv-mys efter lunch för att spara sig från solens mest stekande timmar och så är man hellre ute längre efter middagen istället. Det märks att han blir lite rastlös på eftermiddagen och undrar lite vad som pågår men att han också trivs väldigt mycket med de sociala kvällarna där han får hälsa på både locals och massor med turister. Förutom solnedgång och snickesnack så bjöd Vernazza på något jag aldrig trodde jag skulle få vara med om i detta land nämligen.... ...en pizza med MORÖTTER på!? Japp du läste rätt! Jag tror inte jag sett en sån pizza ens i Sverige men här börjar man nu våga laborera med ett och annat. Men frågan är om någon infödd italienare vågat prova den här varianten än... jag tror nästan inte det! Själv tog jag en annan pizza då jag inte är överförjust i varma morrötter - men vad tror du om delikatessen?
