Att bli förälskad i Piemonte – kullar, vin och lugn för själenJag vet faktiskt inte riktigt var jag ska börja med att beskriva Piemonte. Orden känns liksom… för små. För otillräckliga. Inget jag skriver här kommer riktigt göra den här platsen rättvisa, men låt mig försöka.Det började ganska odramatiskt. Jag hade noll förväntningar. Allt jag egentligen visste om Piemonte var att det produceras mycket vin här, att hösten är höjdpunkten med tryffeljakt, vinproduktion och festligheter. Sommaren, tänkte jag, kanske är lite slö och sömnig. Men vi testar! Det var min inställning. Jag är inte ens särskilt vinintresserad, mer än att jag uppskattar ett riktigt gott glas då och då. Jag brukar medvetet plocka flaskor från Piemonte när jag handlar vin, men på en nivå där jag fram till ganska nyligen trodde att Barolo var en druva – inte en by. Japp, så pass. Vi hämtade vår hyrbil i Genua och började rulla norrut, mot Calosso där vi skulle bo. Vägen dit var, om jag ska vara ärlig, inte särskilt lovande. Nedgångna hus, stängda fabriker och natur som såg så torr och brandskadad ut att man nästan väntade sig rökpelare vid horisonten. Jag satt mest med blicken fäst i kartfunktionen på mobilen, halvt uttråkad, halvt skeptisk. Men så lyfte jag blicken. Och jag tappade nästan andan.Framför mig vecklade landskapet ut sig som en målning av nån duktig italiensk konstnär som jag inte kan namnet på. Böljande kullar, oändliga rader av vinrankor som följde landskapets böljande mjuka former med nästan löjlig perfektion. Ett och annat hus högt uppe på en kulle, ett vinslott här, en liten kyrka där borta i horisonten. Jag blev helt golvad. Folk pratar ofta om Toskanas skönhet, om dess mjuka kullar, cypresser och soldränkta landsbygd. Och ja, såklart, vem älskar inte Toskana? Men ärligt? Jag vet inte. Piemonte seglade snabbt upp som en favorit hos mig. Det är något med de här kullarna, bergen i fjärran, den nästan overkliga stillheten i landskapet som gör att jag kan stå och titta hur länge som helst utan att tröttna. Vi sprang och gick här varje dag, mest för att få vår dos av rörelse men också för att det är svårt att låta bli. Till och med barnen ville följa med. Det säger ganska mycket. Här åt vi vår lunch. Alltså SER ni utsikten!? Det är något med de böljande formerna som skapar lugn inom mig. Det är något med bergen och vidderna som gör att man kan sitta och titta på det utan att få tråkigt. Det händer hela tiden något i naturen. Ständig rörelse även om det hela känns så stilla och trött. Ljuset skiftar, vinrankorna glänser olika timme för timme, vinden sveper över dalarna och ger hela tiden något nytt att vila blicken på. Och vinet! Låt oss inte glömma vinet. Ja, det smakade alldeles utmärkt, oavsett om det var från Barolo eller någon annanstans. Ett extra minnesvärt glas dracks förstås i Barolo – byn, alltså, inte druvan. På en liten bar i den lilla byn, med utsikt över vinfält som aldrig verkar ta slut.Och så, som en extra liten detalj som nästan känns för perfekt för att vara sann: varje morgon när vi öppnade fönstret kunde vi blicka mot snötäckta alptoppar i fjärran. Jag kommer tillbaka hit. Det kan jag lova.Och kanske, kanske, har jag till nästa gång lärt mig att Barolo är en by och Nebbiolo är en druva.
