Det är något med stormigt vatten som fascinerar, det är både läskigt och vackert samtidigt. När vattnet slår och stormen river så verkligen inser man styrkan i naturen, en kraft som vi små människor inte kan värja oss mot hur mycket vi än kämpar. Det är både oroande och lugnande på något konstigt sätt. Oroande för att man är så maktlös när katastrofen väl är ett faktum men lugnande eftersom det inte finns så mycket jag och du kan göra för att undvika den. Men när vinden är som den var här i Monterosso i helgen så är det ändå, tack och lov, på en nivå då det mest är roligt att leka lite i vågsvallet. Simone och Essie plaskade runt medan jag stod med kamera, Rocco och halsfluss och tittade på.
