Alright så I söndags åkte vi två och en halv timma söderut till Toscana och den lilla staden Volterra för att Essies lag Futura Volleyball skulle vara med på en jul-turnering som anordnas varje år. Jag var PEPPAD. För mig är det här den första turneringen i sporthall som förälder och det är för mig väldigt stort. Man kan ju inte låta bli att ha olika drömmar och föreställningar i sitt föräldraskap och en sån dröm har för mig varit att umgås med mina barn genom sport. Jag har otroliga minnen från min egna barndom om helger spenderade i olika sporthallar och fotbollsplaner med vänner och familj och det är uteslutande ljusa och kärleksfulla minnen. Som förälder tänker jag dessutom på den viktiga aspekten att få in idrott och rörelse i våra barns liv, att det ska komma naturligt och på deras egen önskan. Och nu - plötsligt - känns det som att vi är där med Essie. Essie, som fram tills nu, aldrig direkt efterfrågat rörelse. Som hoppat av de flesta av de aktiviteter vi testat på. Som hellre lagt sig på soffan än göra en spontan hinderbana. Plötsligt är det hon som tar med bollen till lekplatsen och plötsligt är det hon som med iver byter om till träning. Och plötsligt är det vi som sitter där på läktaren i sporthallen som luktar barndom och låter stökigt. Känslan är underbar och jag njuter av underhållningen jag får där på läktaren av all aktivitet i salen. Bollar som flyger, riktiga ess som visar på talang, utmanande matcher, nervösa barn, peppande lagkamrater och dedikerade coacher och hejande föräldrar. Just den här turneringen som vi åkte på den här helgen är väl något utöver det vanliga då det är just en julturnering och man grejar lite extra runt omkring. Men det var två STORA skillnader mellan Sverige och Italien när det kommer till en barnturnering. Dels är det strukturen och organisationen. Organisation är inte Italiens stolthet om man säger så, det är ett under att man får något gjort överhuvudtaget. Och mycket riktigt var turneringen försenad i schemat redan vid första matchen. Det andra var lunchen. I Sverige är det ju brukligt med korv med bröd eller medhavd macka. Här skulle alla barn och vuxna äta trerätters lunch, det var pasta, sen kött och pommes och sen panettone till efterrätt. Naturligtvis med vin från byn till bordet. Och det var ju festligt, en upplevelse och kul att hela byn engagerades i turneringen både med att laga mat och servera - och gott var det såklart. MEN, det finns ju en poäng med den där snabba korven (förutom att inget smakar godare än en bullens på turnering) och det är att det är lättare att följa spelschemat om inte alla ska köra 10 minuter med bil för att äta en trerätters mitt i programmet. Lunchen som skulle ägt rum kl 12:30 blev pga organsationen försenad till 14:45 och ni kan ju ana hur trötta och hungriga alla barn som varit uppe sen 06:00 var då? Gnälligt värre. Och så kan ni kanske också ana hur trötta och mätta alla barn var när de skulle tillbaka till sporthallen en timma senare och spela fler matcher var? Så pass att de minsta i lagen somnade och missade sina sista matcher. Det Italien vinner i njut förlorar man garanterat på i organisation. Men kul hade vi! och ps: Essies lag vann alla sina matcher utom en, men vem räknar?
