Det kom en fråga i kommentarsfältet - så roligt när ni ställer frågor, fortsätt gärna med det! "Hej Nina, Du skriver i inlägget att både du och Simone kan jobba lite var som helst ifrån, så därför tänkte jag om du ville dela lite hur ni har resonerat kring varför ni bor i Sverige och inte Italien? Antar att ni ser fördelar och nackdelar med båda länderna men varför har ni valt Sverige?" SÅ himla bra fråga som jag faktiskt fått tänka på en del innan ärligt kan besvara den för svaret har såklart varierat över tid. När Simone och jag träffades bodde han i Schweiz och hade lite redan börjat tänka på att flytta någon annanstans, dock inte hem till Italien. Därför blev det väldigt naturligt att han blev sugen på Stockholm som ny hemstad. Enkelt och smidigt för mig som inte på något sätt var sugen på Schweiz och kanske inte heller Italien eftersom jag just då när vi träffades hade världens roligaste jobb på Aftonbladet och hade noll intresse av att lämna Sverige. Så jag kan bara tacka min lyckliga stjärna att Simone var pepp på att flytta! Puh! Efter hand som vi fick barn har vi såklart pratat om det i omgångar. Med tanke på att jag gift mig med en man som har ett annat hemland så måste jag naturligtvis vara beredd på att han en dag kanske vill flytta hemåt. Hur skulle jag fixa det? Så har tankarna gått, men mest hypotetiska så här långt eftersom Simone varit väldigt tydlig med att så länge barnen går i förskola och grundskola så är Sverige det bättre alternativet. Grundskolan och förskolesystemet är väldigt mycket bättre helt enkelt. Simone har ju mer insyn där än jag samtidigt som min inställning är att jag gärna vill bo kvar i Sverige så länge det går. Jag är nog mer trygghetstok än jag innan trott. Det finns såklart massor av fler saker som Sverige är starkare på än Italien - politiska systemet inte minst. Infrastruktur. Hur samhället funkar. Ni vet, såna grundläggande bra saker. Sen finns det sjukt många otroliga saker som Italien är bättre på och där ett av dem kanske är viktigast av allt: njuta av livet. Och frågan är vilket som egentligen slår högst: infrastruktur eller älska livet? Haha, kanske lite lätt överdrivet men ni fattar. Under pandemin har ju mycket förändrats och det var först under det här året som gått som jag själv verkligen insett att jag faktiskt kan jobba varifrån som helst. Tidigare har jag tänkt att det kan funka någon månad här i Italien men sen måste jag ha närvaro i Stockholm för olika möten, events och projekt. Men har vi lärt oss något om pandemin så är det ju att det mesta funkar bara man vill så den tanken om jobbet har liksom ställts på ända vilket såklart öppnar upp för att en skulle kunna flytta hit ner, eller till Skåne, eller till Åre eller vart som helt enkelt. Vi har allt här som vi behöver egentligen, vänner, familj (åtminstone halva), mat, wifi, natur. Men såklart är det så att jag är mer bunden hemma i Sverige än Simone eftersom min familj fortfarande finns där. Det är ingen lätt tankematematik den här frågan, därför har jag inget tydligt och klart svar. Det vi nu bestämt är att vi planerar att göra ett utbytesår - antagligen nästa år, året innan Rocco börjar förskoleklass. Då kan vi prova på att bo här i Monterosso, testa skolan, testa livet. För det är ju också en annan sak som spelar in - Monterosso är ju väldigt litet, det är såklart underbar på sommaren - livfullt, roligt, sprakande. Jag älskar förvisso att vara här på vintern - ljuset, värmen, lättheten. Men - då ser man också byns lite mindre charmiga sidor: omöjligheten att vara ifred, alla vet allt, skvallertåget, byns oskrivna regler osv osv. Det mesta är bra men för en utböling inte alltid lätt att passa in. Att flytta någon annanstans i Italien har faktiskt aldrig varit uppe för diskussion. Det känns lite som Monterosso eller inget även om både Rom och Florens är otroliga städer så lockar det inte att bo där, åtminstone inte för mig. Vem vet vad framtiden kommer utvisa - det finns en liten målbild för Simone och mig och det är pensionen (haha, sjukt att fantisera om den redan nu) - kanske förtidspension till och med och den ska åtminstone halva året spenderas här, spelandes kort i skuggan med vänner! Jag lovar att återkomma i denna fråga - men svaret kommer nog fortsättningsvis vara lite rörigt.
