Nu har det gått cirka två veckor sedan vi flyttade in i nya lägenheten och ca en månad sen jag hade min värsta dipp och det märks nu att både jag och barnen verkligen är ute ur dippen och börjat acklimatisera oss! Den senaste veckan har verkligen varit ett tecken på det då jag känt mig glad nästan hela veckan igenom. Solen har strålat på oss och jag har känt tacksamhet och försökt njuta av livet så mycket det bara går. Jag vet inte om det handlar om att vi helt enkelt haft en bra vecka eller om hormonerna i kroppen varit extra snälla mot mig - och jag tänker att det är onödigt att spekulera just nu och istället försöka att bara åka med. Vi har haft fullt upp med allt möjligt kul. Barnen har blivit allt mer hemmastadda, Rocco sugs in i leken åt alla håll i lekplatsen och har hittat ett litet "crew". Han vill fortfarande inte gå till förskolan på morgonen men när vi hämtar är han sprudlande glad och haft roligt hela dagen. Essie tycker fortfarande skolan är sämst men lyckas ändå med alla uppgifter, hänger med på lektionerna och fixar läxorna bra. Om en vecka har barnen gått i skolan här i en månad så då tänkte vi ha ett litet firande för dem för att visa hur stolta vi är över dem. Båda barnen utmanar också sig själva just nu med sporter, de kör både karate, volleyboll och simning. Vår tanke var egentligen att de skulle välja två sporter och att det skulle vara mer än nog men så tycker de att allt är roligt och ingen vill sluta med någon av sporterna som de testat så då får det vara så. Karate sker i närliggande byn Levanto, det tar ungefär 15 minuter att köra dit. Tyvärr måste vi ta bilen då själva träningslokalen ligger lite för lång ifrån tågstationen. Volleybollen sker fantastiskt nog här i Monterosso så det känns mer än perfekt och enkelt. Simningen sker i La Spezia så då är det bil igen men vi samkör det med att storhandla och utföra andra ärenden samma dag så då blir det ändå värt. Roligt också att vi för några veckor sedan i La Spezia sprang på Albin Ekdahl och hans fru Camilla och deras två barn - nu har de också börjat i simningen där så då träffas vi där varje vecka vilket förgyller torsdagarna lite extra. Det ÄR ändå roligt att träffa andra svenskar när man är utomlands? Eller är det bara jag? Det som känns mest skönt är att vi nu gått igenom den värsta första dippen (vi hade ju dessutom en jäkla inledning av vår vistelse här) och att vi kommit ut på andra sidan och nu vet att det varken är konstigt att känna såhär eller förvånande om det kommer igen. Så nu tar vi en dag i sänder, njuter av livet här, skrattar åt sakerna som är lite knasigt och försöker anpassa oss så gott det går!
