Jag har ju långt och länge utlovat en för - och emotlista angående vår flytt till Italien och banne mig om det inte är dags nu! För nu är det nedräkning - på fredag tar vi färjan mot Gdynia och sen vidare ner mot Monterosso. Och då börjar nya livet. På MINUS-sidan:Naturligtvis avsaknaden av nära vänner och familj i Sverige. Det är väl egentligen det enda riktiga minuset av alla. Skolan. Ni som följde med oss förra vändan vi bodde i Italien vet att jag hade ett och annat att säga om den italienska skolan. Barnen går ju i lilla byskolan i Monterosso och å ena sidan är det tryggt och mysigt och nära, å andra sidan lite väl konservativt, trångsynt och läraren i fokus. Efter att Essie gått ett år i skolan förra gången gick vi (jag) från att ha ångest varje morgon till att Essie i slutändan gick ut klassen med högsta betyg i de flesta ämnen och med ett helt nytt självförtroende. Så det är ändå med viss positivism jag går in i kommande läsår. Dels har den hårdaste av skolans alla lärare (den som i stort sett satte dumstrut på de barn som hade fel - ni fattar "gamla skolan") gått i pension, dels har jag som förälder lärt mig att det kan funka och bli bra trots att det är tufft i början. Det jag dock absolut inte ser fram emot är den larviga mängd läxor barnen får och att skolan är så enormt stillasittande. Det är "sitt ner och lyssna" från kl 08 tills att skolan ringer ut 13:30. Inga raster utomhus, ingen rörelse och ingen idrott... För min del kommer det krävas en hel del ansträngning med språket. Jag är långt ifrån flytande på italienska (även om jag klarar mig) vilket lätt gör att jag ibland kan få lite "torgskräck" och att jag ibland hellre vill stanna hemma än tvinga mig ut. När jag tänker på att jag inom en vecka ska konversera hela dagarna på ett annat språk så får jag helt ärligt ont i huvudet. Haha. Men tack och lov är alla så vänligt inställda till alla som försöker prata italienska att den mesta ångesten bara sitter i mitt eget självförtroende. Det är bara att kämpa på! På PLUS-sidan: Naturen. Ja, det förstår, jag behöver nog inte förklara mig här. Även om jag väljer skog, berg och vidder av böljande kullar som utsikt före havet alla dagar i veckan så kan man ICKE klaga på naturen och de vackra områdena i Cinque Terre. Sammanhållningen. Jag är ju själv uppvuxen på landet och har också gått mina första år i skolan i en skola med runt 60 elever - så att flytta till Monterosso känns lite som att komma "hem". Även om allt är olika så är väldigt mycket samma. Alla bjuder alla på kalasen, alla hjälps åt att fixa saker, alla gör. Sammanhållningen och hur samhället fungerar gör mig varm i hjärtat och när jag går in på posten och alla som står i kön hälsar och frågar hur dagen går så inser jag att det är såhär man ska leva. Långt ifrån hemmet i Stockholm där folk inte ens hälsar på sina grannar. (obs #inteallagrannar)Italien. Ja, vad ska man säga. La dolce vita. Vin, mat, stressfritt tänk. Det ligger en hel del i det. När vi bodde här förra gången insåg jag att min stressnivå gått ner så pass mycket att jag till slut faktikst saknade lite stress i livet - nyttig insikt!Närheten till alperna!Friheten för barnen. Våra barn har såklart dubbla känslor över flytten, man kommer sakna vännerna naturligtvis. Men båda har gett uttryck för att de längtar efter enkelheten i byn. Framför allt när det gäller kompisarna. Istället för att vi vuxna ska boka upp lektider för barnen långt i förväg (eftersom man måste boka upp allt i förväg i Sthlm om något öht ska bli av) så kan de i Italien bara gå ner till lekplatsen där alla alltid samlas så hittar de någon kompis. I Sthlm där alla är upptagna med olika aktiviteter alla dagar vilket gör det svårt med spontanhäng efter skolan så går i stort sett alla kompisarna på samma aktiviteter i byn vilket gör att man alltid ses hela tiden även om man inte planerat för det. Helt enkelt enkelt både för barn och vuxna. Det finns säkert små, mindre detaljer som finns både på minus och plus-listan. Så ge mig några veckor in i flytten så ska jag nog kunna komma med ett inlägg som behandlar alla mina små irritationsmoment som gör att jag ibland även svär över Italien. Men just idag får det räcka med de stora, viktiga sakerna.
