Ja, varför Italien? Och kanske framför allt, varför nu? Våren har gått i rasande fart. Från att vi bestämde oss för att åka tillbaka till Monterosso al Mare så har det varit "all hands on deck" både vad gäller jobb, hus, barn, aktivititer. Ni vet en strid ström av listor som ska bockas och kryssas av. Ni har frågat "vad händer, vad är det som gjorde att ni väljer att flytta tillbaka, vad ska ni göra, när åker ni" osv och jag har knappt hunnit sätta mig ner och faktiskt tänka igenom tillräckligt genomtänkta svar. Men nu ska jag göra ett försök. Och fler försök kommer. Men jag tänker att vi idag börjar med frågan: VARFÖR nu? Jag och Simone har sedan tidig vår 2023 sagt att vi får ta ett halvår i taget. Det var när vi bodde i Monterosso sist som framför allt jag vred och vände på frågan "ska vi stanna längre, ska vi åka hem" cirka 32 gånger om dagen. Jag höll på att bli galen när tankarna flög fram och tillbaka. Jag argumenterade för och emot i mitt huvud från att jag vaknade till att jag somnade. Så då bestämde vi oss för att åka hem med förbehållet att vi ju kunde göra om det här när vi än ville igen. Vi bestämde då också att vid varje jul och varje sommar så skulle vi "checka in" - trivs vi? Vill vi stanna där vi är eller glider tankarna tillbaka till Italien. Fram tills i vintras så har vi haft fokus på Svedmyra och Stockholm. Kanske främst för att jag öppnade min butik och vi tyckte båda att jag måste fullfölja där och ge allt för att det skulle lyckas. Sen kom vintern 2025 och Simone berättade hur mycket han saknade Monterosso, hur just denna vintern tärde på honom lite extra mycket i sin mörka gråhet. Han ville tillbaka. Så bollen låg på min sida och först kändes det omöjligt. Hur skulle jag göra med butiken, var det tack och godnatt för den nu? Så vi diskuterade fram och tillbaka. Simone hade stor förståelse för om det inte gick att åka nu, självklart måste butiken få gå före om det var det jag ville fortsätta med. Det fanns inget ultimatum utan han ville bara klargöra vad han ville. Gick det så gick det. Jag velade fram och tillbaka i mitt inre. Precis som förra gången gick tankarna till mina vänner och familj, mitt hem. Barnens vänner. Hur skulle jag och vi klara detta. Samtidigt insåg jag ju att det gick alldeles utmärkt sist, så vad var jag så rädd för? Jag insåg att jag är lite av en "gillar där man står"-person. Äventyret är kanske inte det jag längtar efter utan jag har nog mer av en bygga-bo-personlighet och tycker om där livet är här och nu. Och precis så kände jag ju även när vi var i Italien sist, då ville jag inte åka därifrån. Så jag fick skaka loss huvudet en stund och tänka lite mer praktiskt. Skulle det funka med butiken? Vore det bra för barnen? Skulle jag må bra? Alla svaren pekade på ja. Butiken skulle gå att lösa (mer om det framåt i bloggen). Barnen älskar Monterosso, de har massor av vänner där och känner sig som en del av Monterosso-familjen, dessutom skulle vi göra dem en tjänst genom att ge dem fler "barn-år". Det är mer lek och bus utomhus där, det är mindre skärm, det är kompisar överallt och man måste inte boka tid veckor i förväg för att lyckas få till en playdate med en kompis. Skola - absolut en utmaning. Men jag visste också från förra gången att Essie växte med utmaningen. Barnen är dessutom i en ålder (8 och 11) där det ännu inte blivit jordens största grej att vara borta från vänner en stund. Så vad fanns det egentligen att tveka på? Tja, typ ingenting egentligen. För hur skulle jag må? Jamen antaligen jättebra. Stressen är obefintlig, vädret fantastiskt, lilla-by-sammanhållningen stärkande och Sverige ligger ju egentligen inte SÅ långt bort. Livet här finns kvar. Jag vet ju det. Så. Beslutet togs. Jag har fortfarande dubbla känslor om allt men det ser jag bara som normalt och vettigt. Vi har nu packat igen vårt hus och hyrt ut det till en trevlig familj från Sydadrika/Frankrike och har tagit vårt pick och pack och landat i Blekinge en sväng. Och efter en alldeles för intensiv vår var det som om någon sköljde över mina axlarn med alldeles perfekt tempererat vatten när vi öppnade bildörren mot lugnet i Blekinge. Stress av. Det blir ett år i Italien. Till att börja med...(har du någon som helst fråga om denna resa/flytt så bara skriv i kommentarerna så lovar jag att svara)
