Häromdagen vägde jag mig för första gången sen vi kom hit - jag brukar inte väga mig men jag tänkte att det vore kul att se hur "la dolce vita" påverkar kroppen rent viktmässigt. Jag har tränat mindre än vanligt. Egentligen lika ofta men inte med samma intensitet, har gått promenader/hike/yogat - ingen padel, ingen crossfit. Jag har ätit exakt allt jag velat. Det gör jag iofs hemma också men av naturliga anledningar har procenten pizza och pasta gått upp. Detsamma gäller gelato. Det har också helt klart blivit mer aperitivo, något som i stort sett aldrig sker på vardagarna hemma i Sverige men rätt ofta här - dvs en drink och lite småplock mellan strand och middag. Hur som helst - jag ställde mig på vågen och den visade: 10 kilo plus! Jag visste att jag hade gått upp i vikt men jag trodde aldrig det skulle vara 10 kilo. Jag var tvungen att testa igen för att kolla så det stämde, haha. Eftersom jeansen börjat kännas trånga, BHarna lite för små och bikinin lite obekväm så hade jag såklart fattat att kombinationen 45+ och ljuva livet hade satt sina spår. Så varför är det viktigt att berätta om det här då? Skulle vi inte sluta prata om vikt? Jo, det tycker verkligen att vi ska - men - det viktiga är inte vikten utan reaktionen på och relationen till viktökningen. För - jag bryr mig inte. Jag blev förvånad men jag började också skratta. Skratta åt det faktum att jag trott att jag kanske gått upp ett eller två kilon och inte ens märkt att jag släpar runt på 10 fler - det är ändå rätt tungt om man tänker i påsar mjöl. Men mest skrattade jag åt det faktum att jag är så förbi min gamla ätstörning att tio nya kilon inte stör mig det minsta. Och det är något jag är så oerhört stolt över. Det som har gjort att jag kommit till denna insikt är såklart A, åldern - någonstans efter 40 slutade jag bara att bry mig om saker som inte spelar så stor roll egentligen, som vikten, som vad andra ska tycka och annat onödigt. B, terapi - terapi har varit ovärderligt till när det kommer att hitta min egen självkänsla och jag rekommenderar alla att testa!Det som gör mig ledsen i sammanhanget är att det skulle ta så lång tid att ta sig till denna platsen. Tänk om 25åriga Nina eller alla 14åringar därute, eller alla jämngamla kvinnor som sitter och petar i sina sallader än idag kunde hitta hit också. Jag tänker på min egen dotter, hur ska det gå för henne? Kommer det hjälpa att vi fyller henne full på kärlek och uppmuntrar henne till självkärlek eller är samhällets normer och pressen på unga tjejer så stor att det kommer åt henne också? Jag bävar. Ni som har döttrar (och söner såklart också) - hur tänker ni här och hur pratar ni med era barn?Ps: jag inser att jag även med mina +10kg inte är överviktig eller tjock och jag förstår såklart att den som eventuellt är det kan bli provocerad av att jag tar så lätt på vikten med tanke på att det inte påverkar mig på samma sätt som någon som är överviktig på ett sätt som påverkar hälsan. Min önskan är att alla ska känna sig värdefulla oavsett vikt och hur man ser ut och jag hoppas att allt fler tränar för hälsan/mentala hälsans skull och inte för utseende.
