Först och främst vill jag säga ett stort stort TACK till alla er som tog er tid och skriva en kommentar, skicka en hälsning, tipsa om saker eller trycka en like när jag "outade" att jag kommit i klimakteriet (obs ej 100% än men ja det verkar inte bättre). Det värmde och det känns fint att det är så tryggt att vara öppen även kring sådana här mer privata detaljer. Varför ville jag berätta då? Jo, en kommentar satte fingret på det exakt: "Varför vet vi kvinnor så lite om våra kroppar och allt som händer i dem? Och varför är det fortfarande pinsamt att prata om dessa saker men så fort någon gör det så finns det så många som känner igen sig." Jag vet inte exakt varför men jag gissar att det, som såg mycket annat, har med vår historia att göra. Det har alltid varit skamligt att prata om det kvinnliga könsorganet, allt med det har varit pinsamt, hemligt, smutsigt, fult. Så långt tillbaka jag kan minnas har det varit laddat med negativa ord. Till skillnad från mannens som alltid varit så ståtlig och stark. Och att då kvinnans dessutom är laddat med blod har gjort det hela än läskigare och liksom "bläääk"-igt. Det är väl egentligen först nu, i den tid vi lever, som kvinnokampen nått fram till den här punkten och lyckats vända på i alla fall en del av tänket. Det kvinnliga organet fick plötsligt ett ord som vi kunde använda utan krussiduller och nu hör vi ordet SNIPPA här och där hela tiden utan att någon skäms. Vi kan till och med hylla vår snippa eller VAGINA nu, vi bär dem som smycken, tavlor av dem hängs på väggen, Rodebjers fina butik i Stockholm heter Vaginan - vi fattar nu att det är här livet skapas. Snippan och vaginan omskrivs nu istället med ord som stark, vacker, mäktig, pulserande. Och det är väl också det som gjort att både jag och flera andra vågar pratar mer öppet kring det som sker inom kroppen. Det som sker oss alla förr eller senare. Vi är kvinnor, vi är mäktiga, vi är grymma och det finns inget i det faktumet vi måste gömma eller känna skuld över. Därför kände jag att jag ville berätta. Att öppna samtalet, att lära oss mer om våra kroppar. Så jag tänker att jag lite då och då kommer ta upp lite saker på detta ämne. Jag börjar med att berätta hur det varit för mig! Det hela började egentligen (förstår jag nu) när vi försökte bli gravida med Rocco. Jag gick till gynekologen då jag misstänkte att jag hade haft ett tidigt missfall, jag fick det aldrig bekräftat men däremot fick jag svaret att mina äggreserver var väldigt låga och att jag antagligen inte skulle kunna få fler barn, men det fanns ju alltid äggdonatorer - skrev HAN via mail. Jag grät av ledsamhet och kokade av ilska på vilket sätt denna gubbe berättade ett sådant besked och den icke-hjälp han gav. Fem dagar senare var jag gravid med Rocco. Efter det har jag inte riktigt haft tid att tänka så mycket på min äggproduktion men eftersom vi velat ha fler barn så har det ju ändå legat i mitt bakhuvud. Samtidigt, det gick ju så enkelt för oss att bli gravida. Vad fanns det som säger att det inte skulle vara lika lätt nästa gång? Vi började prata mer seriöst om det hela och beslutade oss för att "händer det så blir vi glada" och fortsatte våra liv. Inget hände och jag började lite inombords undra om det kanske ändå spelar lite roll att jag hade påbörjat livet som 40-åring. Kan det faktiskt vara så att ålder spelar in även 2019? I en tidsålder då vi vant oss att kunna bestämma allt enligt våra egna önskemål känns just ålder otroligt primitivt, eller hur? Plötsligt kom mensen bara varannan vecka. Hm. Knasigt. Men den kom i alla fall då och då. Alltså borde vi fortfarande ha chansen. Plötsligt kom den...knappt. Lite, lite, lite blod kom. Så lite att jag inte ens brydde mig om att sätta in menskoppen utan använde ett såntdär menskydd som man brukar ha på natten, sista dygnet på mensen typ.. ni fattar. Två gånger fick jag sån typ av mens och min mens som i vanliga fall höll i sig i fyra dagar stannade nu knappt en. Jag kopplade inte detta till klimakteriet - jag hade ju inga andra symptom. Jag skrek inte åt barnen, jag svettades inte floder, jag var inte ledsen... ni vet, de där klassiska symptomen som man hört talas om. Sen kom en STOR blödning. Den var inte alls som en mensblödning utan snarare som att jag hade ett sår inom mig och blödde från det. Det var en stark röd färg, inte alls sädär mörkt som mensblodet brukar vara. Och det, har jag nu efter massor av googling förstått, är en blödning som kännetecknar klimakteriet. Det kan till och med ha varit den allra sista blödningen jag kommer ha, den så kallade Menopaus-blödningen. På fredag ska jag ta om mina prover igen och sen vet vi. Kram på er som följer med här! <3
