För första gången i mitt liv har jag tränat med bara en sport-BH på mig. Ni vet, sådär som UNGA tjejooor gör. Jag blev 46 år gammal innan jag kände mig bekväm nog i livet för att testa det. Ändå en vinst! Men det var inte det jag skulle skriva om nu även om den insikten - att jag aldrig varit så nöjd med sin kropp som nu, äntligen, och det mest pga man inte bryr sig längre - är otroligt befriande. Nej. Det här inlägget ska handla om att lyfta TUNGT. Att träna med vikter har aldrig varit något för mig. Jag har tvingats till det i perioder och då i samband med skador. Tex efter min korsbadnsoperation osv. Jag tycker det är föööör tråkigt och har jag ingen som står och säger till mig vad jag ska göra så blir det halvdan träning. Någon som känner igen? Nu när jag kommit i klimakteriet så har jag fått lära mig att det är viktigare än någonsin att träna med vikter, det stärker nämligen inte bara musklerna utan även skelettet. Så. Motvilligt började jag så sakteliga i hemmet med att rycka i nån hantel då och då. Men återigen, om jag inte går på något pass eller tränar med en PT så blir det liksom inte ordentligt. (även om all träning är bättre än ingen träning osv). Och så var det det där med att det kändes så tråk. Plötsligt en dag fick jag en utmaning av Alexandra på Patrop. Jag och 6 andra kvinns skulle i fem veckor träna med henne 2 gånger i veckan med fokus på marklyft, squats och "armlyft", haha kommer inte ihåg vad det sista kallades men när man lyfter stången från bröstet och upp över huvudet till rak arm. Hoppas ni förstår. (Chili var med på en av träningarna)Meningen med de här fem veckorna var att bevisa för oss själva att vi klarade så mycket mer än vi trodde. Och det gjorde vi. Herregud alltså. Sista veckan på utmaningen hade jag 75kg på marklyft, 65kg på squats och 35kg på sista lyftet. Nu snackat vi maxlyft. Alltså när man lägger på så många kilon att man absolut bara klarar 1 lyft sen är kroppen färdig. Och den känslan, när man lyfter så många kilon att kroppen får adrenalin - det var kul. Och mäktigt. Och läskigt. Jag hade aldrig kommit upp på dessa vikter om inte Alex hade peppat mig och trott på mig. Men när jag insåg att jag klarade det - helskotta vad stark jag kände mig. Det gjorde att jag gick rakare, fick tonvis med energi och mådde så sjukt mycket bättre. Och - jag hade inte ont någonstans i kroppen. I vanliga fall gör det ont lite här och där men det försvann helt under de här fem veckorna. Sen då? Jadu, sen blev jag förkyld och nu har jag inte tränat alls på tre veckor. Haha. Yin o yang osv. Men jag ska tillbaka. För shit vad mäktigt denna känsla var. Att vara stark i kroppen. Stark på riktigt. Bästa känslan. Sen är det ju det här med vikter - det har alldeles för länge varit killarnas "domän" på gymet. Få tjejer vågar sig fram där och stånka bredvid anabola-biffarna. Så även jag. Därför var det också extra härligt att få göra det i grupp med endast tjejer. Kanske ditt lokala gym kan anordna något liknande?
