Det var en intensiv vecka förra veckan då jag en gång för alla bestämde mig för att lätta mitt hjärta och dela med mig av min ätstörning. Och precis som för många andra som drabbas av sån här skit så har man svårt att erkänna för sig själv att man har en ätstörning och så var det också för mig. Jag kan fortfarande ha svårt att säga att jag har haft en ätstörning, än svårare är det att erkänna att jag har haft SJUKDOMEN ätstörning. Jag vet inte varför det är så svårt men kanske för att det känns som ett sådant nederlag. Det känns pinsamt och jag har alltid skämts för det. Därför håller man det helst inombords, det värsta vore ju om någon fick reda på det! Så därför visste ingen. Inte mina vänner, inte mina föräldrar. Inte förrän jag träffade Simone berättade jag - för honom. Jag utvecklade hetsätning för att sedan kräkas upp det jag svullat i mig. Det blev en slags taktik jag gav mig själv eftersom jag försökte äta nyttigt alla andra dagar i försök att gå ner i vikt så då kunde jag "unna" mig själv att få proppa i mig enorma mängder mat, chips, godis då och då eftersom jag ändå kunde kräkas upp det sen. Så då gjorde det ju inget. Det gör ont i mig att höra att det här är så vanligt bland ungdomar idag. Hur som helst - det var en ganska lång period av det här - jag vet inte exakt hur många år, men minst 10 år som jag höll på - ibland mer ibland mindre. Jag fattade ju hela tiden att det var ett stört beteende och ibland hatade jag mig själv för att jag höll på och jag kunde hålla uppe i längre perioder men så halkade man dit till slut ändå. Det bottnade såklart i låg självkänsla, jag var inte bra nog, inte snygg nog, inte smal nog, inte populär nog. Jag jämförde mig alltid med andra snyggare/smalare/mer framgångsrika osv. I perioder kände jag mig oerhört ensam, jag var singel och absolut "INGEN" ville ha mig - självömkan deluxe. Till slut tog jag mig igenom det - helt själv. Jag köpte en bok som hjälpte, jag var redo att ta mig förbi det. Först en dag i taget, sen en vecka, sen var jag plötsligt uppe i en månad och det blev lite av en tävling mot mig själv att lyckas. Och jag gjorde det! Det var en stor vinst. Men den största vinsten har kommit nu först på senare år - för även om jag kom över symptomen med hetsätning och bulemi på egen hand så har jag behövt hjälp med att jobba med min självkänsla. Och det har jag fått både av terapi, av min man och mina barn. Att bli förälder utvecklade mig enormt, att ha en stöttande partner har varit allt och att gå i terapi är otroligt - jag rekommenderar det verkligen till alla!Att i förra veckan berätta om allt som hänt var det sista som hängde kvar av den här resan - att erkänna det för allt och alla - att inte skämmas mer, att inte vara rädd för att någon ska få veta utan acceptera det, släppa det och gå vidare - det är den största vinsten! Idag är jag så tacksam över min kropp, jag är helnöjd och äter det jag vill äta, när jag vill äta det utan några som helst betänkligheter. Jag tränar för att jag älskar det inte för att straffa mig själv. Jag njuter av allt jag vill njuta av!Ett litet (?) steg har jag kvar och det är att visa omtanke för mig själv. Och för den jag var då. Jag kan fortfarande vara för hård mot mig själv och tycka att jag var dum som hamnade där - men så skulle jag ju aldrig säga till någon annan som varit/är där? Så det finns att öva på. Om ni vill lyssna på avsnittet där jag berättar allt så finns det här.
