Så kom då dagen. Den stora. Den då jag fyller 40 år. Egentligen borde det kanske kännas större? Jag har ju hört om kriser, om ångest, om stress, om saker man vill uppnå. Jag känner bara ett enda ord och det är NÖJD. Kanske det mest osexiga svenska ordet därute? Nöjd symboliserar att man är färdig och kanske också lite lat? Men, jag tycker nog att vi ska vända på det och se det som att vara nöjd är positivt, vilket det ju ändå är, eller hur? Jag tänker att man är nöjd - a k a lugn, a k a glad, a k a ostressad. Allt sånt bra! Visst finns det saker i livet som jag fortfarande inte gjort eller hunnit med men herregud, det finns ju massor av tid kvar? Jag har inte varit i Argentina. Jag surfar inte varje år. Jag har inte åkt skidor i Aspen. Jag har inte fyra barn. Alltså det finns ju hur mycket som helst som jag ännu inte uppnått och kanske heller aldrig kommer uppnå. Inte i detta livet i alla fall. Men. Det är okej. Jag har hunnit med så mycket på mina 40 fina år att jag lugnt kan sätta mig ner och säga att jag är nöjd med de 40 år som varit. Jag saknar inget och jag ångrar inget. Den känslan är kanske viktigast av allt. Att nu fylla 40 gör bara att jag vill ställa till med jordens alla kalas samtidigt. Så det är också vad jag tänker göra. Jag ska fira hela året ut. Firande 1 är redan avklarat. Tjejmiddag på Hallwylska. Det får numera kallas för Etapp 2 då jag blev överraskad med skärgårdshelg av fina vänner före middagen. Men vi blickar framåt. Till helgen kommer familjen och då går vi in i Etapp 3: lek och skoj på Gröna Lund en hel dag. I sommar kommer Etapp 4: grillkalas med släkten i sommarstugan. Och mot slutet av sommaren kommer Etapp 5: stor fest med alla vänner söder om Stockholm nere i sommarstället - Tema Festival. Nu ska jag bara komma på vad för fir det måste bli mot slutet av året, innan det är dags att gå över till år nr 41. Låter inte detta som ett sjuhelsikes roligt år!? Vill alltid fylla 40 känner jag nu. Sen. Min vänner. Ska jag dock erkänna. 40 - noll ångest. Men när jag börjar blicka framåt mot 45. Ja, då börjar hjärtat svikta. Att fylla 45 innebär ju att man är prick mitt i livet om man har turen att bli 90 vilket ändå inte är ovanligt idag. Det betyder att efter 45 så är det bara hälften kvar. Och dö, det vill jag aldrig. Döden ger mig ångest och panikkänslor. Att åren mellan 35 och 40 har gått i raketfart gör mig också rädd över hur de närmst åren kommer flyga förbi utan att man på något sätt kan stoppa det. Så. Helt jäkla ångestfri är jag trots allt inte kring det här med ålder. Men. Vi skiter i det idag. Idag fyller jag 40 och jag ska göra det genom att känna mig Forty Fucking Fabolous. Så det så. Grattis till mig.
