Jag har ju redan skrivit om detta men vill också dela med mig av en sak som jag tror är orsaken till att det kändes än mer trist att fylla år i år. Varför det plötsligt känns som att kroppen börjar bli gammal och varför det finns en inneboende oro i mig. Något som jag ändå levt i cirka 41 år nu utan att känna. Jag är ju en relativt orosfri person, en som sällan gnäller, en som sällan är ledsen utan direkt anledning. Att jag nu blev så sänkt av min födelsedag kan ju förklaras som en helt vanlig ålderskris men för mig är det nog lite mer än så... För ett halvår sedan började min mens krångla, plötsligt kom den inte på två månader och jag hade alla gravidsymptom i världen. Jag var helt säker på att jag var gravid. Eftersom vi gärna vill ha fler barn så tänkte jag lyckligt "jag behöver inte ens ta ett test, jag ÄR gravid". Det "drog" i äggstockarna, brösten svullnade, ja allt kändes som det gjort de andra gångerna. Men så kissade jag på stickan... inget plus. Hmmm, konstigt. Kanske är det för tidigt att avläsa? Gjorde om samma sak en vecka senare. Inget. Gjorde samma en vecka senare igen. Inget. Då bokade jag tid hos gynekologen. Eftersom vårdköerna är mil långa så dröjde det en månad innan jag fick tid och jag tänkte att nu, en hel månad senare, kommer det säkert synas på ultraljud att det är en bebis där inne. Jag fick till slut en kvällstid hos en pensionerad äldre man som jobbade extra och hade jag inte gått till honom hade jag fått vänta tre månader på att få tid - det är FAN inte klokt! Hur kan det vara så i vårt rika land? Tre månader för en läkartid? I alla fall - han hittade inget. Vare sig något problem eller något barn. Både lite ledsen och lite lättad - eftersom jag också var rädd att det skulle vara något allvarligt fel på mig - gick jag därifrån förvissad om att jag i alla fall inte var sjuk. Någon vecka senare kom mensen. Aha. Ja men då var det väl bara något knas, jag är ju äldre och oregelbunden mens kan ju ske. Inget konstigt. Men, så försvann den igen. Och jag tänkte VAD I.. och bokade ännu en tid, denna gången hade jag tur och fick gå till min ordinarie gynekolog eftersom hon fått ett återbud. Hon gjorde ett ultraljud och var tyst länge. Känns ju aldrig bra när en läkare är tyst länge medan de undersöker en? Hon frågade vad den äldre gubben sagt förra gången jag var där. Jag svarade. "Hmm" sa hon och såg bekymrad ut. Inte bra, mitt hjärta slog så snabbt att det måste ha hörts ut på gatan. "Jag ser att du har en cysta" sa hon till slut och mitt hjärta stannade. Jag hann inte känna något överhuvud taget innan hon ganska snabbt sa "men den är väldigt liten, bara 3 centimeter". TRE CENTIMETER. Inne i min kropp - det är ju skitstort? Inte undra på att det hade gjort ont när jag böjde mig. Efter att hon lugnat mig med att 3 cm i hennes värld är litet och inget att oroa sig för så åkte jag hem utan att ha ställt en enda fråga. Det eftersom min hjärna i vissa fall är otroligt långsam och inte fattar vad den ska fråga en läkare när man precis fått veta att man har en cysta på äggstocken. Tex en fråga som "vad innebär det här?" hade varit bra att fråga. Istället dröjde det nästan en vecka innan jag ringde upp och fick svar. Och tydligen är det väldigt vanligt med cystor i kroppen överlag och inga cystor under 5 cm behövde man direkt oroa sig för, istället fick jag ett återbesök två månader senare för att se om cystan försvunnit av sig själv. (man kan även ta mini-pillar för att få cystan att försvinna men eftersom vi är sugna på fler kids så skippade vi dem). Jag kände mig nu lugnad men ändå både ledsen och rädd. Tänk om jag ändå skulle vara en av de procent som vid återbesöket fått se cystan växa och utvecklas till det ord som börjar på C och som man aldrig vill uttala. I mitt huvud är cysta det samma som att...Tänk om... Tiden gick. Ingen mens kom men smärtan började upphöra, jag började känna att den kanske hade minskat ändå eftersom det inte gjorde ont längre. Återbesöket kom och mycket väl - cystan var borta. Jag drog en lättnades suck som var så stor att hela kroppen skakade samtidigt som frågan om mensen fortfarande kvarstod. Inte kunde väl allt stå rätt till i kroppen om jag inte haft mens på flera månader. Hade jag humörsvängningar? Nej. Fick jag värmevallningar? Nej. Huvudvärk? Nej. Läkaren bad mig att gå och ta lite prover och så skulle hon ringa mig på måndagen. Trots att jag i detta läge blivit av med den i mitt huvud enorma cystan så kunde jag inte glädjas, jag kände på mig att något inte stod helt hundra till i kroppen. Vad är det som händer inom mig? Känslan var och är obehaglig. När hon sen ringde på måndagen visade proverna att det tyder på att jag gått in i en tidig klimakteriet. Say what now? Du menar det där som brukar hända efter 50-årsåldern? Ja, jo men det kan hända mycket tidigare än så. Bonk! Snacka om att få något slängt i ansiktet som jag inte hade en tanke på kunde hända över huvud taget i min ålder. På ett sätt är jag superlättad (obs ej konstaterat än utan ska ta samma prover igen om några veckor så får vi se) - det är ju inget livshotande, det är inget farligt, det är inget onormalt. Å andra sidan är jag ledsen - kanske blir det inga fler Campionis nu och så den här insikten om att jag och kroppen inte blir yngre nu, det är verkligen på väg åt "det andra hållet". Och även om det i sig inte är farligt och jag inser att jag inte är lastgammal än, så är det en ledsam insikt. Puh. Skönt ändå att berätta om detta. Har inte vågat tidigare. Som om det outtalade skulle bli sanning om jag skrev ner det. Typ. Som sagt. Det här är inget farligt. Men ändå känslosamt. Kanske är det något vi bör prata mer om? Jag tänker att klimakteriet bara är ännu en av alla saker som rör kvinnan och kvinnokroppen som vi aldrig pratar om? Vill ni att jag ska berätta mer om det här i fortsättningen? Efter prover och kanske också berätta lite mer om vad klimakteriet är? Släng iväg en like eller en kommentar så vet jag vad ni känner. Kram.
