Usch, hörrni, nu ska jag bli lite personlig. Alltså det är jag nog förvisso för det mesta här i bloggen men det är ändå rätt sällan som jag delar med mig när jag är ledsen. För det är jag nu. Rejält. Idag känner jag mig totalt misslyckad, totalt bortkastad, totalt dumpad. För idag blev jag dumpad. Av mitt förlag. Jag hade ju kontrakt för att ge ut en skönlitterär bok förutom min Vattnet Går-bok. Nu blir det inget mer med det. Flera års slit med manus som dessvärre har blivit runtkastat mellan olika redaktörer som kommit och gått, massor av osäkerhet, oro och stress. Och så blir det inget mer. Det känns så himla himla tungt. Förlaget förklarade att det inte hade med mig eller mitt manus att göra och berättade om vilken väg företaget valt att ta och det lät säkert rätt och riktigt. Men oavsett om det egentligen inte hade med mig att göra så är det trots allt jag som står här nu utan kontrakt. De valde bort mig och jag känner mig så otroligt misslyckad. Och det slår mig att det nog är första gången jag känner såhär i jobbsammanhang. I jobbet har jag alltid varit lyckad, jag har gått från det ena roliga projektet till det andra och allt har liksom gått framåt, aldrig stått still, jobbat hårt, aldrig haft tråkigt, aldrig känt bakslag. I alla fall ur min synvinkel. Men idag grät jag. Mitt på restaurangen där vi satt. Som om det utspelade sig en stråkfylld scen i en dålig kärleksfilm. Jag har alltid trott att om det skulle hända någon gång så skulle jag skämmas ögonen ur mig och springa och gömma mig. Men nu bara kom tårarna, det gick inte att stoppa och jag bara lät dem falla. Orkade inte bry mig ifall någon såg. Det har aldrig hänt mig innan. Att gråta på jobbet. Jag har aldrighaft anledning. Någonsin. Men nu känns det precis som när man blivit dumpad efter en kärleksrelation. Tomt, ensamt, ledsamt. Känslan av att blivit bortvald är extremt överhängande. Och egentligen är det nog rätt fantastiskt att jag aldrig gråtit över jobb och prestation tidigare. Egentligen kanske det är det jag bör ta med mig av det här. Att jag jobbat så länge utan gråt, det kanske är rätt fantastiskt ändå? Jag visste inte om jag skulle skriva om det här. Det är kanske egentligen totalt osmart av mig att berätta att jag blivit dumpad. Ska alla nu tro att jag är dålig och ingen att ha? Jamen det får man väl tro det då tänker jag. Jag behövde skriva av mig, dela med mig och jag tänker att det kanske är fler än jag som känner sig misslyckade i sin ensamhet. För vi ska ju inte prata om våra misslyckanden. Det är inget vi ska skylta med i denna Insta-era av vackra kroppar och otrolig framgång där alla är rika, glada och berömda. Att bli bortvald gör ont. Att inte få vara med gör ont. Att inte bli satsad på gör ont. Jag ville bara säga det. Ibland gör det ont. Ibland är man inte bäst. Ibland är man inte framgångsrik. Ibland är det min tur, ibland din. Idag ska jag bara vara ledsen. Men imorgon ska jag samla mina tankar. Utarbeta en plan och ta mig upp. Kram till er.
