I helgen körde vi på ELLE Midnattsloppet hela vägen - vilket härligt lopp alltså!? Grym stämning och kul att springa i mörkret. Här kommer en lång recap om hur jag lärde mig att tävla mot mig själv. Jag sprang på 58:02 vilket är min sämsta tid någonsin på ett 1 mils-lopp. Ändå har jag aldrig varit stoltare och mer nöjd. WHY - undrar ni. Jo! För att jag verkligen verkligen vann över mig själv. Jag hade laddat upp på sämsta tänkbara sätt, bland annat genom att inte löpträna ett skit på hela året, men dessutom genom att sända 4 timmars radio ståendes på cementgolv och sen gå på 40-årskalas. Jag hann precis hem och sätta mig på soffan 30 minuter innan jag skulle byta om och dra till Söder. Helt slut. Jag ville inget hellre än att sätta på mig flanell och kolla på Pippi tillsammans med Essie men nu hade jag ju lovat ELLE att jag skulle vara med, så ingen återvändo. Jag var på uselt humör och än värre blev det när jag upptäckte att jag hade glömt mina löpardojjor nere i Blekinge. Tur då att jag hade ett par oinvigda dojjor - problemet var bara att de ännu inte var insprungna. Nåja, tänkte jag, det funkar nog ändå. Mjae..jag kände redan på tunnelbanan till loppet att det KÄNDES att det var nya skor om man säger så. Väl på plats upptäckte jag att alla, ja ALLA, hade på sig de där gröna Midnattsloppströjorna. "Det var värst" tänker jag. Det visade sig då att om man hade läst programmet lite så hade man vetat att man var tvungen att ha den där tröjan på sig för att springa. Ooops. Efter lite övertalning och fjäskande för en ung funktionär så lyckades jag få på mig en jag också (nu har jag alltså två såna ifall nån vill ha?). Alright. Väl iväg på loppet så höll jag direkt på att börja gråta av pina i fötterna. Jag hade inte ens kommit till 1 km förrän jag var helt säker och övertygad om att jag skulle bli tvungen att bryta. Det gjorde SÅ ont. Det skar i hela huvudet. Värst var det i trampdynorna där det ryckte överjordiskt ont på grund av för tajta skor, men det hjälpte ju inte heller att få skoskav. Efter 2 km övervägde jag med mig själv i huvudet "är det lika bra att hoppa av nu?" "tänk vad skönt det skulle bli att ta av skorna" "ska jag fortsätta barfota?" "ska jag hoppa i kanalen och kyla mina stackars fötter?". Av någon anledning fortsatte jag och när jag kommit över 3 km så satte jag i hörlurar och krämade på Refused på högsta samtidigt som jag började på mitt mantra: "Fötterna mår bra, det är skönt att springa, fötterna håller, jag känner ingenting". Det mantrat höll jag på med då och då när det blev som värsta samtidigt som jag hällde vatten över skorna i vätskekontrollerna. Plötsligt var jag framme vid 6 km och fick en sån glädjekick. Över halva loppet klart! "Fötterna mår bra, det är skönt att springa, fötterna håller, jag känner ingenting". Sen tänkte jag att klarar jag till 8 km så ska jag bara skita i allt och öka tempot. Jag klarade till 8 km! Och ökade (nåja, jag hade ju fortfarande inte löptränat så flåset var ju sådär). Plötsligt var vi på Hornsgatan och jag såg mållinjen. Alltså DEN känslan. När jag gick i mål på plats nr 12416 (eller något liknande) på en tid jag inte hade någon aning om var jag SÅ stolt. Alltså på riktigt så stolt att det nästan kom tårar. Jag brydde mig inte om tiden, jag brydde mig inte om jag kom före den eller den, jag brydde mig bara om att jag fixade det! Det kände som att jag borde få bragdguldet precis vilken sekund som helst. Största beviset på att jag var stolt över prestationen oavsett tid är att jag inte kollade min tid förrän jag kommit hem två timmar senare. I vanliga fall kollar jag det direkt vid målgång. Alltså SÅN känsla att bli stolt över sig själv. Jag vet inte om jag känt det så starkt någon gång tidigare. Antagligen för att jag aldrig tävlar mot mig själv tidigare. Jag har antingen spelat fotboll mot ett motståndarlag, sprungit lopp där man tävlat inom en grupp eller mot en tid, jag har inte kunnat gå på freaking Friskis utan att känna att jag vill vara bättre än alla andra. Men på 1o km Midnattslopp lärde jag mig mer än jag lärt mig på ett helt liv av idrottande, nämligen: ...att prestationer kommer i olika former och det är bara du själv som kan bedöma vad din prestation ÄR. Se in till dig själv, tävla mot dig själv, fokusera på dig själv. Låt andra oroa sig om sig själva. Vilken känsla det ger! Kör hårt! Eter loppet - ren och skär lycka med Tessan, Emelie och Sara!
