De senaste dagarna har jag klurat mycket på det här att VÅGA. Att det ska vara så svårt? Jag menar jag har massor av idéer, tankar och drömmar som jag tänker på riktigt är riktigt bra, och som på riktigt inte är omöjliga och som på riktigt kan nås. Om jag bara vågade satsa. Det kan handla om allt från den där otroligt bra app-idén jag har, till att kanske testa att bo i Italien i ett år, eller varför inte bara en sån "enkel" sak som att ta skäligt betalt för det jobb man utför. I många år har jag kastat avundsjuka blickar på dem som "lyckats" och på dem som "gör". Jag har bortförklarat deras framgång med att "jaja, men de hade ju redan massa pengar, då är det inte så svårt att våga" och visst, kanske får man lite mer mod och spelrum av att ha ett maffigt bankkonto men det är sällan hela förklaringen. Utan jag tror det mesta handlar om att tro på sig själv och att just våga. Att bara göra utan att tänka så himla mycket "tänk om.." och att inte sätta käppar i hjulet på sig själv genom att tänka "vem är jag att tro..". Jag är väldigt bra på att nedvärdera min egna prestation och är den första att tveka på om jag, lilla jag, verkligen kan klara av det där stora läskiga. Så om jag tar mina tre exempel ovan så går mina tankebanor såhär: - appidén: här behövs då investerare eftersom jag inte har råd att göra det själv - vem skulle investera i min idé och i mig? hahah, det är väl ingen? - att bo i italien: herregud, ja det låter ju härligt, men kommer inte exakt ALLA glömma bort mig om jag inte är hemma i ett helt år? - ta betalt: jo men det tog ju sin tid och sådär men ja, jag vet inte, kanske kommer de tycka att det är mer värt med någon annan bättre om jag tar så här mycket betalt? Och så går det, runt runt i mitt huvud tills jag inte vågar hoppa och göra det där som jag faktiskt tror skulle vara rätt bra att göra. Som jag tror skulle gynna både mig och andra. Som faktiskt skulle vara nästa steg i min personliga och karriärmässiga utveckling. Istället skyller jag på att jag inte hinner, inte orkar, inte vet hur... vilket på sätt och vis finns viss sanning i, men jag ser ju andra göra, varför skulle inte jag kunna? Är det någon som känner igen sig? Hur gör DU för att våga?
