Käre Luke Perry, du min tonårs hjärtevän, tänk att du skulle gå bort så tidigt. Jag tror inte jag är ensam om att ha blivit störtförälskad i Dylan i 90210, den första riktiga ungdoms-tv-serie som nådde oss på landet i Småland. Jag och mina tjejkompisar brukade göra äppelpaj och kolla på serien tillsammans och bli HELT TOKIGA på att han valde Kelly före Brenda - något jag fortfarande inte riktigt hämtat mig från. Att Luke Perry nu dog, 52 år gammal gjorde att jag inte kunde somna igår. Inte så mycket av sorg som av panik över min egen ålder. Jag har alltid varit otroligt rädd för döden, kan bli totalt panikslagen av att tänka mig själv i ett svart vakuum och där allt, jorden, livet, bara snurrar vidare medan jag är totalt vaporerad. Att Dylan (ja, förlåt men han får heta Dylan nu) dog så ung av en stroke gjorde att jag började räkna bakåt. Jag fyller 41 i år. Att fler och fler människor (obs ej statistiskt säkerställt, bara en känsla) går och dör strax efter 50 i cancer, av strokes, av ja allt möjligt livsfarligt helt enkelt är så mycket PANIK att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Om jag då skulle ha samma otur som Luke/Dylan, ja då har jag kanske bara 11 år kvar. 11! Det är inte rimligt. Det är inte okej. Varför ska människor behöva dö så tidigt? Jag vet att man inte ska jämföra och ens familjs hälsohistorik säger oftast mycket. MEN. Det är ingen garanti. Det är ingen garanti att jag får leva till jag är 97 bara för att min morfar fyller det i år. Det är ingen garanti för att resten av min familj får göra det. Hur ska man leva med dessa tankarna? För inget positivt finns med dessa tankar - de kommer inte att få mig att leva mer i NUET, de kommer inte få mig att Carpa Diem... de ger mig bara panik. Är det någon som känner igen sig? Hur gör du med sådana här tankar?
