Det är lika bra att le och låtsas som att allt är som vanligt - för ingen bryr sig på riktigt ändå. Deppigt va? Och kanske är det inte alls sant när det gäller ens nära relationer - men när det gäller relationen mellan mig som person, medborgare och kvinna och staten och regionerna ja då gäller det i allra högsta grad. Mitt missfall gjorde den saken klar en gång för alla. På onsdagen röstade Nya Zeelands parlament enhälligt (alltså ENHÄLLIGT!) igenom en ny lagstiftning som ska ge par som drabbats av missfall, eller dödfödsel, tre dagars betald ledighet från sina jobb. Det var inte ens någon som tvekade på röstningsknappen. Och det är otroligt. Otroligt för att det är otroligt. För egentligen är det ju helt vansinnigt att inte den här lagen funnits innan? Egentligen är det skrattretande att det inte ens finns som förslag i Sverige. För här i fantastiska Sverige då finns du bara så länge du är gravid. Då finns all tänkbar vård tillgänglig, stöd finns när du behöver den, det finns ett program som tar hand om dig. Men. Så sker det otänkbara, drömmen är kraschad, du blöder, du har ont, ditt hjärta är krossat och allt är svart. Ja, då finns du inte längre. För vem bryr sig, det blev ju inget barn? "Gå hem du och ta hand om missfallet själv hemma, det är bäst så. De allra flesta kan leva på som vanligt efter ett missfall, så det är bara att köra på. Det är BÄST för DIG att bara leva på som vanligt." Really? Är det verkligen bäst för mig att blöda hemma utan stöd, att förlora mitt barn och sen låtsas som ingenting? Eller som min narkosläkare sa innan jag skulle skrapas: "tänk på något positivt". Perfekt. Att förlora ett barn, vare sig det är första gången eller femte gången, vare sig det är i vecka 6 eller vecka 20 ÄR omänskligt trots att det är mänskligt. Att bära på ett barn, att känna det, att älska det, att drömma om den dag man får träffa det och sen att få den drömmen utsliten ur sin kropp gör ont. Så in i helvetes jävla ont gör det. Kanske är det för många till och med den största sorg man någonsin upplevt. Men vem bryr sig. Nya Zeeland visar med sin nya lagstiftning att man som regering faktiskt bryr sig om sina medborgare trots att de är kvinnor. Man visar att det går. Så jag har nu tre krav till vår svenska regering och till alla vårdnadsgivare och regioner. De är lika enkla som tydliga: alla som får missfall ska erbjudas minst två samtal med terapeut alla som fått missfall ska få gå igenom ett obligatoriskt och noggrant program där undersökning och efterbesök ingår alla som fått missfall ska, liks NZs nya lag, erbjudas tre dagar betald ledighet från sina jobb (Dessa tre krav anser jag också ska gälla för alla kvinnor som fött barn - det är alldeles för många som inte får sina efterkontroller idag och det är ALLDELES för få som får det mentala stöd som behövs när man precis blivit förälder. ) Så, Sverige, upp till bevis. Dags att STEP IT UP. För det kan väl inte bara bero på att NZ har en kvinnlig premiärminister som gör att en regering inser behov av en bättre vårdsituation för kvinnor? Sveriges regering säger ju gärna också att man är en just feministisk regering - så dags att visa att det inte bara är tjusiga ord man slänger sig med.
