Det är väl ingen nyheten att folk (läs kvinnor) stressar inför julen? Maten ska fixas, klapparna planeras, husen städas, Nissen flyttar in, granen kläs, Lucia-linnen strykas, barndomsminnen ska skapas och de måste vara så ini-jävla-perfekta-för-annars-går-jag-sönder-paniiiiiiiiiik!Någon som känner igen sig? Det är inte konstigt. Vi kvinnor har sedan barnsben lärt oss hur vi måste vara för att vara värda någonting och inom den ramen ryms sällan någon som köper knäcken på Ica eller som skiter i att städa inför julen eller som glömmer bort Lucia. Allt faller liksom på ens axlar och det är inte konstigt att det ibland säger stopp. Att man bryter ihop. För du är ju bara en härligt imperfekt människa. Eller hur? Dessutom är det svårt när man som jag ÄLSKAR julen. Jag älskar myset och vill verkligen vara med och göra allt och förbereda allt och vara delaktig i exakt allt juligt. Klart som fanken att det ibland kan bli för mycket. Med en vecka kvar till julafton hoppas jag att du nu kan försöka stanna upp och tänka över: vad är egentligen viktigt? Vad kan du stryka från din lista? Vad kan du delegera? För när man tänker efter så är ju egentligen det enda både vuxna och barn önskar sig av ett julminne en känsla av gemenskap och närvaro. Kanske kan man skippa något på listan till förmån för pulkaåkning eller 10 minuters snöbollskrig?Här kommer några tips för att skapa mer utrymme för dig att njuta: det är omöjligt att leva enligt devisen perfektion. Ingen människa är perfekt, inget hem är perfekt, inget är perfekt. Men det är bra nog. Försök applicera den tanken på dig själv - du är bra nog. Öva på det flera gånger om dagen - säg det till dig själv. Du är bra nog. stryk minst en sak på din to-do-lista varje dag. Det kan kännas omöjligt - den där löksillen MÅSTE läggas in. Men tro mig, det blir jul även med köpt sill eller till och med utan! skjut på jobbet. Ofta kämpar vi på jobbet med piskan att allt ska vara färdigt innan jul. Men måste det verkligen det? Måste exakt allt vara färdigt? Jag fattar att det gör det enklare att slappna av om man vet att det inte ligger någon skit och väntar på en på skrivbordet när man kommer tillbaka. Men försöka att prioritera - det finns säkert något som kan ligga kvar där tills efter jul? delegera. Är det verkligen jämn uppdelning där hemma på förberedelserna innan jul? Fixas julklapparna även om du inte är den som klickar hem eller springer i butik? Om inte - sätt ner foten. Det blir ingen jul om ni inte hjälps åt. Studier visar att kvinnan gör mest när det gäller julplanerandet - och det finns nog många olika anledningar till det, men det betyder inte att det måste fortsätta så. planera in tid för vila. Det är så lätt att vi planerar in allt som måste göras och vi far fram och tillbaka och så tänker vi att vila - det kan man göra efter jul. Men då ska det börja fixas med nyår och planeras för nästa år. Vi måste själva skapa tid för återhämtning. Schemalagd! det här tipset kanske mer passar sig till nästa års julfirande eftersom det kommer så sent. Sprid ut allt som ska göras så inte allt hamnar sista veckan före jul. Ta in julgranen redan första advent, baka vörtbröd i november och frys in, köp julklappar i april - vad som helst som gör att inte allt hopar sig precis dagarna innan den stora dagen.känn in dina känslor. Julen MÅSTE inte vara glädjens högtid nonstop - det är okej att känna sig trött, ledsen, arg, misslyckad - ja vad som helst. För många är kanske julen förknippad med sorg, en annan hatar julen pga något barndomstrauma osv - det är okej att känna det man känner, var snäll mot dig själv, acceptera känslorna men försök att inte gräva ner dig i dem. Imorgon är julen över, hang on!Här har jag också skrivit några fler tips för att fixa en fröjdefull jul (inte minst skära ner på julklapparna) - läs gärna dem också!Ang julklappar - just nu är det ju ett gyllene tillfälle att just skära ner, förklara för era barn som kanske inte längre tror på tomten att vi befinner oss i ekonomisk kris och att ni tillsammans som familj måste hjälpas åt och att det i år innebär färre julklappar. Jag lovar de förstår mer än vi ibland tror och uppskattar säkert uppdraget att få hjälpa till för familjens bästa.
