För några veckor sedan skrev jag att jag kände mig lite slut, på vippen till utbränd. Jag fick många fina kommentarer från er och en av dem fastnade lite extra. För den slog an något i mig, något som jag levt efter hela livet som ibland kan bli, ja helt enkelt för mycket. Nämligen uttrycket "fånga dagen" eller "fånga varje möjlighet". Uttrycken i sig är ju på många sätt fantastiska. Det är väl supervärt att fånga dagen, att njuta av varje möjlighet, att göra något av varje dag man får här på jorden. Men, om en ska leva efter det mottot hela tiden? Tro fan att man tar slut som människa då och då? För hur sjutton ska man orka fånga varenda möjlighet som kommer i ens väg? Och hur sjutton ska man palla med att FÅNGA VARENDA DAGJÄVEL I HELA SITT LIV - det går ju inte. Man måste få en soffdag här och där. Man måste få bara vara en stund då och då. Man måste få säga "NEJ TACK jag orkar inte" ibland. Visst? Du fina läsare som skrev den här kommentaren om att vår tid i detta nu är så himla mycket "fånga allt" hela tiden att det blir för mycket. Och jag vill verkligen tacka för denna påminnelse för varje vecka skriver jag ner i min "veckoplan" saker jag ska göra och varje vecka är det cirka tretusen (lätt överdrivet) saker som inte hinns med som gör att jag får panik över hur lite jag hunnit med. Men om jag tillåter mig själv att titta på den där listan med nya ögon så kanske jag inte måste "skriva bok" just nu - kanske ska den där boken skrivas om tio år, när jag kanske inte längre Poddar (vem vet). Kanske måste jag inte starta en "food Challenge" och sen inte hinna med det och därmed känna mig som en dålig människa? Kanske måste jag inte hoppa på Clubhouse med ett eget koncept bara "för att alla andra är där". För det stämmer ju inte ens. Kanske kan man blanda upp det här "fånga varje ögonblick"-mottot med en dos av "var sak har sin tid"? Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att försöka!
