Hjälp, så är födelsedagssäsongen över för den här gången. Nu har alla fyra i familjen fyllt år och igår hade vi vårt sista kalas för säsongen med 15 barn som sprang runt och skrek "mer saft!" "jag har inte fått någon tårta!!!" och annat som små galningar. Fick en Flashback till när jag själv var liten och gick på barnkalas - inte fan vågade någon av oss skrika mot ett annat barns förälder? "Kan jag få be om lite mer saft, tack" vågade man eventuellt yppa. Helt sjukt. Obs alla barn var snälla och goa och inga bråk uppstod - MEN vad har hänt med bordsskicket på en generation? Det är bara lek och stök! Även hos oss, Rocco äter aldrig mat stilla - det är leksaker, spring och noll matro. Hur hamnade vi här? Hur som helst - jag har själv blivit 44 år nu. Och i år grät jag faktiskt på min födelsedag. Det var nog den första gången i mitt liv. Så deppigt. Det handlade inte om en ålderskris utan för att min födelsedag blev så tråkig. Haha. Jag fyllde år en måndag, alla vara trötta och i stort sett ointresserade av någon slags firande. Mina barn hade inte ens ritat en teckning till mig. Det är väl ändå det minsta man kan begära? Simone lagade förvisso en riktigt god middag men resten av kvällen satt han vid datorn och barnen kollade på film. KUL dag va?!?! Jag älskar födelsedagar och vill ta varje tillfälle att fira. Och jag ska vara ärlig - jag får skylla mig själv också eftersom jag sa att vi inte skulle göra något särskilt eftersom jag behövde återhämtning - vilket var sant. MEN när vi väl var där - på min dag - då hade jag ändå önskat mig lite mer intresse för en öm moder. Så jag kände mig så ointressant, så oviktig. Och jag grät. Och tog tillfället i akt att förklara, helt enligt experternas åsikter, för mina barn att vuxna också har känslor och kan bli ledsna och vill bli älskade och firade. Kanske gick det in något vett i dem. Håller tummarna hårt för att bli bättre firad nästa år. Någon som känner igen sig?
