Jag kan inte riktigt fatta att vi redan är här! Halvtid. Vi har nu bott (ja kanske inte exakt tidsmässigt) här i Monterosso halva tiden som vi hade tänkt. Overkligt. Innan vi flyttade så kändes ett år som en livstid, lite lätt överdrivet, alltså det kändes som att vi skulle vara iväg SÅ himla länge. Det var liksom så stort allt. Hur skulle vi klara att vara iväg från vårt hus, vår familj, våra vänner såååå himla länge. Nu känns det som vi knappt hunnit blinka eftersom tiden går så fort. Det blir inte förrän man börjar tänka på vad man varit med om och vad som hänt under tiden här som man inser att vi faktiskt har varit här längre än någon månad - för på riktigt så känns det typ som att vi nyss kommit hit. Vi har rest, gått igenom stora sjukdomar, lärt känna nya människor, och leva - haft en vardag. Jag får ofta frågan om vi kan tänka oss flytta hit på riktigt och ja, det är klart att den tanken slår en varje dag. Skulle vi vilja det? Varje gång jag går utmed havet här så tänker jag "varför skulle man vilja bo någon annanstans i världen?". Allt är så slående vackert att det känns korkat att inte bo här när man har möjligheten. Samtidigt vill barnen verkligen hem, de saknar vänner och skolan där - även om man såklart fattar att bilden av livet där hemma är rosaskimrande i deras minnen. Jag saknar vårt hus, trädgården och vänner och familj. Det är i stort sett allt. Jag upplever att livet här är tusen gånger enklare, nästintill stressfritt och så naturen då, så storslagen natur. Jag saknar inte hetsen i Stockholm, jag saknar inte pressen i min bransch, jag saknar faktiskt inte ens att kunna gå på stan och käka på Stockholms bästa krogar. Det säger ändå mycket för en som älskat det livet i så många år. Men det här med närheten till vänner och familj - det är kraftfullt. Det är det enda som ger mig ångest i magen när jag tänker tanken på att bo här på heltid. Så vem vet. Men planen är fortfarande att åka hem i juli och flytta hem då. Vi hade bestämt oss för att testa ett år och den planen håller vi och sen får vi utvärdera. Vi får bo hemma ett tag och tänka över hur vi vill ha det. Kanske kommer vi hem och upptäcker att livet i Svedmyra ju är fantastiskt och att vi faktiskt saknat stadslivet, pulsen, tempot eller så gör vi inte det. Risken är ju såklart att man snabbt går tillbaka till gamla hjulspår och vaggas in i det livet igen. Jag har märkt att jag har en tendens att trivas där jag är - en bra egenskap förvisso men också en egenskap som gör att status quo gärna bibehålls, för varför ändra på något som funkar liksom? Det är lätt att glömma bort att utmana sig själv och kliva ur komfortzonen. Tankarna snurrar hela tiden i huvudet. Vad vill vi? Vad vill jag? Hur vill jag leva mitt liv?
