Alltså. Hände det verkligen? Det blev en otroligt utdragen kamp. Det kändes verkligen som det stora slaget mellan gott och ont. Som en film där man slits mellan hopp och förtvivlan och så till slut sker det. Lättnaden och lyckoruset. Det är nästan så att man inte vågar tro på det (och vem vet när den onda sidan kommer ge sig?) men just nu kommer jag i alla fall känna hoppet. Se ljuset i den mörka tunnel som varit i fyra år och som har mörknat än mer under detta 2020 som varit så tufft för så många. Jag grät när Kamala Harris tog scenen natten mellan lördag och söndag. Tårarna bara föll och bröstet fylldes med sådan stolthet. Och det kan ju kännas töntigt kanske. Jag är inte amerikan, det här var ett val i ett annat land, varför ska det påverka mig så mycket? Jo för att det gör det. Vad som sker i USA påverkar hela världen och även oss här i lilla Sverige. Det är en sak. Men det är också såhär. Kamala Harris är den FÖRSTA kvinnliga vice presidenten i USA. Hon är den FÖRSTA svarta vice presidenten i USA. Det påverkar. Det gör det. När Madame Kamala Harris tog scenen och kameran svepte över den samlade publiken såg jag förlösningen i kvinnornas ansikte. Jag såg en äldre svart kvinna dansa, hoppa, skrika och gråta ut sin glädje. ÄNTLIGEN. Fatta den känslan. För första gången någonsin. Nu händer det. Allt man kämpat för i ett helt liv, plötsligt står hon där framför en och det är sant. Det sker. Overkligt och verkligt på samma gång. Tänk vad vi kämpat. Jag säger vi - för det här gäller alla kvinnor. De som gått före oss och de som kommer efter. De som krigat för sin rösträtt, de som kämpat för sin rätt att ta plats på arbetsmarknaden, de som aldrig gett upp sina rättigheter. Och även om du och jag personligen inte gjort något lika stort som de som gått före oss har gjort så har vi det i oss, vi har ärvt det modet, vi har ärvt styrkan, vi har ärvt övertygelsen. Och nu är vi här. Nu är hon här. Som fucking VEEP. Jag tänker på alla flickor och pojkar som tidigare inte sett sig själva i den där talarstolen. Men som nu kommer göra det - varje vecka i åtminstone fyra år framåt. Och 2024 kanske nästa steg tas och vi kan säga President Harris istället. Och återigen, det här gäller inte bara USA och dem där borta. Även våra barn och unga här kan se Harris i tidningen, på Lilla Aktuellt och inte bara drömma utan sätta målsättningen för en tid då de själva kommer stå på det där podiet. Kanske inte i Washington men på Rosenbad, för nu är det upp till Sverige att bevisa att vi inte vill fortsätta befinna oss i denna pinsamma verklighet som säger att vi ALDRIG haft en kvinnlig statsminister. Kom igen. Upp till kamp säger jag! Från Kamala Harris vinnartal: "My mother Shyamala Gopalan Harris...who is always in our hearts. When she came here from India at the age of 19, she could not have imagined this moment. But she believed so deeply in America, where a moment like this is possible. And so I'm thinking about her, and about the generations of women, Black women, Native American women who have paved the way for this moment tonight." Och viktigaste citatet att ta med sig och en mening som kan leda oss varje dag framåt, framåt, framåt: "While I may be the first woman in this office, I will not be the last"
