Hallå på er!! Äntligen har jag blivit så pass okej att jag kan palla med att skriva lite längre och börja uppdatera bloggen lite mer as per usual som de säger. Hoppas ni mår bra och att ni i alla fall saknat mig lite lite lite!?! Det vore ju fint ändå. Men vad var det då som hände!? Jo, under trappan i huset har jag ett krypin där jag har delar av min garderob, jag har ett litet skrivbord, min Nuggets-förvaring och diverse annat. Där är ju taket lite ojämt due to att det är trappans underrede som är tak så att säga. Brukar inte vara några som helst problem, men denna dag hade jag en keps på mig och mitt synfält därmed något inkräktat. Jag skulle in snabbt och hämta en sak och vände mig om och skulle storma ut igen (mind you att det här var på Simones födelsedag och jag hade lite å fixa med) och knockade rakt in i taket med huvudet först. Och även här, det brukar ju inte vara några problem. Jag har donkat huvudet i saker för - jag är rätt klantig av mig. Men denna gång tog det på fel ställe och jag kastades ner på marken i en smärta som tog andan ur mig. Jag svimmade inte men jag låg där och hyperventilerade/profylaxandades i säkert tio minuter innan jag kunde återfå någon slags sinnesnärvaro. Fy fanken vad ont det gjorde. Resten av Simos födelsedag spenderade jag på soffan med illamående och ett tungt huvud. Rädd blev jag först dagen efter när jag fortfarande mådde illa och ingen förändring hade skett. Så Simone tvingade iväg mig till akuten - inte skulle väl jag, tänker jag. Men möttes av den vänaste av alla sjuksköterskor som var så fin och inlyssnande. Hjärnskakning vare ja. Men så länge jag inte kräktes eller hade minnesförlust så skulle det inte vara någon fara. Hem och vila bara. Så det har jag gjort sedan dess. Legat här och lyssnat på ljudbok och försökt att inte ge efter för barnens "mamma, mama, mammmmmaaaaa". Inte det enklaste men är ändå nöjd över att jag varit duktig på att inte använda skärmar/tv osv. Men. HERRE-GUD. Vad det här tar tid. Är helt chockad över att återhämtningen har varit så lång. Inne på dag 8 nu och huvudet är fortfarande rätt mosigt. Jag mår bra i övrigt men blir trött av minsta lilla. Riktigt obehaglig känsla. Gissar att det kan jämföras med att gå in i väggen - no pun intended här med att jag sprang in i taket istället. Men lite så att man får ta babysteps för att komma tillbaka. Minsta lilla jag gör något så blir jag trött. Så efter den här texten lär jag få ligga och blunda ett tag. Så, det ska jag göra nu. Gäller att ta det lungt och backa i tid. Inte det enklaste för mig som gärna kör på. Men, nu går inte det helt enkelt. Så lite i taget, två fram, ett tillbaka. Typ så. Vi hörs snart igen. Kram! och Tack för fina hälsningar!
