Att leva i nuet.... det är min sämsta gren. Man hör ju det hela tiden - "man måste leva i nuet" - "en borde ju lära sig leva i nuet" - "nu njuter vi". Osv. Jag säger det själv, skitofta. Men om jag är bra på det själv? Eh, inte så värst. Jag läser det överallt, i alla själv-hjälps-texter och tänker "jo absolut, men HUR!?!?!?". Alltså det låter ju så självklart - man borde landa där man är, inte tänka så mycket framåt, bara vara. Osv osv osv. Men hur fan GÖR man det då? Det är det sällan någon som säger? Alltså lever jag mitt liv som om det aldrig skulle ta slut. På söndagen tänker jag alltid vad som ska hända på tisdagen. I början av sommaren planerar jag för augusti. När jag är mitt uppe i något så längtar jag efter nästa skeende. Jag tar för givet att nästa månad ska komma som den alltid gjort. Som om nästa månad vore något enkelt. Som om det egentligen inte är någon bedrift att lyckas leva såhär långt ens? I och med min smärre 41-årskris så har jag en jobbig känsla som säger "du kommer inte leva för evigt" ibland säger den till och med "tänk om någonting händer imorgon". Den sista skakar jag bort genom stenhård ignorans och att sätta på musik. Men det går ju liksom inte att bortse ifrån, inte helt och hållet, eftersom det någon morgondag någonstans kommer hända någonting. Jag vet inte vad det beror på, men att leva i nuet är något av det svåraste som finns. Men igår, under i alla fall tio minuter, så tror jag att jag lyckades. Jag satt ensam med min man, precis nerkommen till Italien, vi hade tagit ett första dopp, barnen sprang och lekte med kompisar och farföräldrar. Vi beställde in varsin öl och sa amen, tack och skål och DÄR kände jag det i hela kroppen att nu är jag här. Nu är jag ingen annanstans i tankarna, inget annat existerar, bara här och nu. Det varade som sagt inte länge men det varade och jag insåg att det var så det skulle kännas att leva i nuet. Ett lugn, en slags nöjdhet som jag sällan känt tidigare men som jag nu kommer göra mitt bästa för att jaga ikapp igen. Att fullständigt leva i nuet vet jag inte om jag vill - jag vill ändå vara en person som strävar framåt, vill mer, inte nöjer sig och som skapat nytt. Eller kan man leva i nuet och samtidigt leva i framtiden? Hm.. Men att bli bättre på att ta vara på känslorna, att bli bättre på att njuta en stund varje dag - det vill jag verkligen lära mig. (om någon har tips på hur man gör för att "leva i nuet" så dela gärna!)
