Här cyklar jag och barnen två gånger om dagen. På väg till lämning på förskolan och på väg hem. Just nu är det obeskrivligt vackert. Mellan hägg och syrén. På riktigt. Eller är det kanske olika syrener på olika sidor? Jag vet inte. Samma lika, samma olika. Det får mig inte bara att njuta och dra djupa andetag medan vi passerar utan det får mig också att känna sådan tacksamhet. För att få leva, för att få vara frisk, för att vara så privilegierad. Det är svårt att blogga dessa dagar. Allt känns så banalt. Min trädgård liksom, hur viktig är den i det stora hela. Eller en outfit - så meningslöst. Men jag försöker fortsätta i samma anda och kör på - men lovar att försöka göra ännu bättre ifrån mig. Och tänka på - hur ofta bjuder jag själv in gäster till podden som är POC till exempel? Det händer absolut. Men det är långt ifrån på en acceptabel nivå. Hur ofta visar jag upp svarta kändisar i bloggen på Veckans Bäst Klädda? Well, jo det gör jag varje vecka, jag gör det medvetet (som jag skrivit om tidigare) men ibland faller det på att "det inte finns några svarta kändisar i bildflödena" och det är ju svårt för mig att göra något åt förutom att beställa just det av bildbyråerna men det visar också på hur bildbyråerna arbetar. Av 1 bild på låt oss säga Kerry Washington så går det 1000 på Reese Witherspoon. Jag valde just de två personerna att jämföra mellan då de ofta jobbar med samma saker, är aktivister, producerar eget osv osv så det visar tydligt att det inte handlar om hur intressant personen är i fråga om sitt jobb. Utan om hudfärg. Det är samma med kvinnor som inte är trådsmala, jag får KÄMPA för att hitta bilder på kändisar som inte är size zero. Men, det är inte det vi pratar om idag. Utan hur viktigt det är att vi alla rannsakar oss själva. På vilket sätt medverkar JAG till att bibehålla status quo? Och vad kan jag göra för att förbättra? Det kanske kan låta banalt i sammanhanget. Att prata om att bjuda in svarta personer till podden - som om det skulle göra skillnad för det som nu sker i USA. Och nej, såklart, att visa upp svarta kändisars klädstil förändrar inte det faktum att svarta blir mördade på öppen gata av polis. Men, även om våldet mot svarta i sig är vidrigt och ofattbart och fullständigt oacceptabelt så är det kanske inte det som är vårt största problem här i Sverige när det gäller strukturell rasism även om våldet mot svarta även här i Sverige är ett större problem än många tycks tro? Men i mångt och mycket, i det vardagliga, handlar det om att svarta människor inte till lika stor grad bjuds in i det offentliga rummet, de blir inte inbjudna till poddar i lika stor grad, det är inte deras berättelser vi oftast hör, det är inte deras ansikten vi ser. Såvida det inte handlar om invandring på nyheterna, förstås. Svarta porträtteras sällan eller aldrig som hjälten i historien och det är inte förrän under de absolut senaste åren som svarta män och kvinnor tillåts spela huvudrollen i de stora filmerna som kan vinna en Oscar på en stor gala. Det säger ganska mycket. Och det betyder något att de får synas. Det betyder exakt ALLT för en liten ung svart flicka att se Serena Williams spela och vinna en Grand Slam. Men det betyder också oerhört mycket för förändringen, både i sporten och i samhället - att vi inte bara ser vita, vita, vita, vita spela tennis mot varandra utan att vi numera ser vita, bruna, svarta, asiater och så vidare. Att DET är det nya normala. Nu hamnade jag plötsligt här och babblar om tennis. Och det var kanske inte där jag började det här inlägget. Men jag hoppas du förstår min poäng? Klura på det är du snäll, på hur du kan vara en del av förändringen mot det nya normala, så lovar jag att göra samma! Deal?
