Det är inte lätt att finna ord en dag som denna. Vad hände? Hur kunde det hända? Min första reaktion förvånade mig oerhört, jag kände mig lugn och mer tom än upprörd. Att jag kände mig lugn har naturligtvis bara med att Essie låg i sin trygga säng och sov när kaoset drabbade hennes hemstad men det var också som om jag gått och väntat på det. Varje gång jag passerar Åhléns eller går på Drottninggatan så har jag tänkt att det är här det kommer hända, när det händer. SÄPO har också varit oerhört tydliga med att när något väl händer så kommer det vara en ensam gärningsman som agerar ungefär på exakt det här viset som vi nu sett. Det vill säga ett sätt som är oerhört svårt att skydda sig från. Visst är det läskigt, visst är det obehagligt, visst är det för jävligt. Men någonstans i just det läskiga, obehagliga och jävliga så finns också det som gör att man orkar gå vidare. Man kan inte skydda sig, alltså kan man inte heller låta det styra ens liv. Vi måste gå vidare, vi måste låta kärleken vinna över hatet och vi måste välja sida - antingen väljer du den sida som står för ljuset, värmen, öppenheten och glädjen, den sida som Sverige och Norden alltid stått för och som också gjort att vi kunnat skapa ett så fredligt och fantastiskt samhälle. Eller så väljer du den andra sidan, den som spelar på din rädsla, den som vill att terroristen ska vinna, den som vill tjäna politiska poäng när medsystrar och bröder dör. Vilken sida väljer du? Jag älskar Stockholm, jag älskar Sverige - därför väljer jag den sida som visar mest vad svenskhet är - det vill säga öppenhet, godhet, värme, solidaritet och styrka.
