Jahapp, så var vi här igen. Det där stället som vi alldeles för ofta får återkomma till när det gäller oss kvinnor - det vill säga kvinnohälsa och hur mycket våra kroppar prioriteras i vårt land och i världen. Jag fick ju som många av er säkert läst ett missfall i november förra året. Jag blev hemskickad med tabletter som skulle stöta ut fostret. Bara det är ju en galen historia som jag skrivit lite om här tidigare men det gick i alla fall bra för mig personligen och det hela kändes ok. Några veckor senare skulle jag på återbesök (något jag förstått inte alla ens blir kallade till, hur sjukt?) och fick träffa en vikarie då min ordinarie gynekolog var sjuk. Allt såg bra ut tyckte hon och jag tänkte på hashtaggen med samma namn men eftersom jag kände mig ok i kroppen så var det väl så då. Jag gick hem och försökte släppa tankarna och sorgen i undersökningsrummet och gå vidare. Och det hade nog gått bra rätt bra om det inte vore för att jag fortsatte blöda. Lite, lite blod har kommit varje dag sedan dess och jag har tänkt "ja men det är nog inte ovanligt" och gått vidare med livet. Men så i mitten av januari tänkte jag att jag nog ändå borde ringa min gynekolog och fråga. Jag fick först tala med en sköterska som bedyrade om att blödningarna säkert inte var något ovanligt och det kunde nog räcka med en telefontid med gynekologen men då det precis kommit ett återbud så kunde jag få den tiden om jag ville? Och det var ju en jäkla tur det eftersom man på ultraljud kunde se (hyfsat tydligt I might ad) att det visst fanns rester kvar a fostret inne i livmodern som då i sin tur gjorde att jag blödde lite hela tiden. Alltså vad f-n? Nu kunde jag ju inte ta ut någon frustration på min gynekolog eftersom det inte var hon som missat det hela men ändå - det är det här jag menar med prioriteringen av kvinnokroppen - det är inte så noga liksom. Två månader trodde min gynekolog att jag skulle behöva få vänta för att få åka in och skrapas pga pandemin och det kunde jag ju inte heller gnälla på pga pandemi liksom. GAH. Kände mig typ lurad!? Sen tack och lov fick jag ett samtal redan dagen därpå från Sabbatsbergs sjukhus som kunde ta emot mig redan idag - vilket känns otroligt skönt. Så om några timmar ska jag in för en mindre operation. Hur sjukt? Från en dag till en annan är man gravid, från en dag till en annan är man inte det, från en dag till en annan är det tomt i livmodern, från en dag till en annan är det inte det, från en dag till en annan ska man opereras. Gud. Livet. Och i efterhand tänker jag att det kanske inte är skitkonstigt att jag känt mig låg på sistone. Att gå omkring och blöda hela tiden både tär ju på kroppen och gör att man får en ständig påminnelse av det som var. Bah. Nu hoppas jag att jag en gång för alla får hjälp med det här. Och jag hoppas så att ingen kvinna någonsin ska stå utan den hjälp som hon förtjänar. Men det är väl för mycket att begära. Vassego för bittert inlägg!
