Klockan är 04 på natten mellan lördag och söndag. Rocco skriker för säkert åttonde gången sedan jag lagt mig klockan 02. Ja, jag hade ju egentligen lagt mig redan vid 23 på kvällen men hade precis hunnit somna när jag och Simone hör det alldeles omisskännliga ljudet av falsk krupp från Essie. Åh nej. Inte nog med att jag själv legat sjuk i influensa i fem dagar. Nu har jag smittat båda mina barn också. Essie hostar och "skäller", får panik av att hon inte kan andas och gråter. Vi ställer oss vid balkongdörren och låter februarinatten kyla ner hennes andetag som efter ett lång stund börjar lugna ner sig. Simone och Essie bäddar ner sig med mössa och jacka och dubbla filtar över täcket i bäddsoffan i vardagsrummet och jag kryper åter ner hos Rocco och min trötta influensakropp säger "tack, äntligen" och jag ska precis somna in när Rocco vaknar och kräver mig upp på stående för att inta valsposition. Efter lite dans och sång sover han igen och min andning kämpar med att återgå till det normala. En liten stund hinner jag sova innan han vaknar igen och skriker. Och igen. Och igen. Och igen. När klockan är 04 inser jag att jag ännu inte sovit. Att min kropp är så färdig av sjukdom och sömnlöshet att det inte finns något annat alternativ. Den måste reagera. Och det är då det händer, jag får mitt livs första panikattack. Jag känner den komma. Det liksom kittlar nästan i magen, fast inte på det härliga sätter, utan som om magen åker upp och ner i kroppen. Jag börjar få svårt att andas och jag känner.... ja, en överväldigande stark och kloliknande panik. Det är aldrig så illa att jag tror att jag är på väg att dö, och det är rätt fascinerande på så vis att jag liksom förstår att det är en panikattack som sker, trots att jag aldrig varit med om det innan. Jag blir inte rädd. Inte för min egen del men jag skjuter ifrån mig Rocco. Han ligger bredvid mig och skriker, gallskriker, han söker sig mot mig för att bli upplockad. Men jag vågar inte. Tänk om jag tappar honom? Tänk om jag gör honom illa. Jag får ännu svårare att andas. Tack vare influensan har jag dessutom ingen röst kvar så det går inte ens att skrika på Simone. Jag måste plocka upp Rocco. Jag gör det, det går. Jag börjar åter igen dansa och försöka sjunga för honom för att få honom lugn. Trots det som sker inom mig vill jag försöka klara allt själv. Men efter bara tre eller fyra danssteg så är det som om paniken sluter sin sista klo rakt in i bröstkorgen på mig och jag har inget val. Jag sliter upp sovrumsdörren och kastar mig ut till Simone för att få hjälp. Det går ändå bra, min kropp tar mig dit jag vill och när Simone tar Rocco kan jag sätta mig vid balkongdörren igen. Den här gången är det min andning som sakta börjar återgå till en jämn rytm. Jag är lugn men samtidigt helt uppjagad. Mina tankar kämpar med att trycka tillbaka ord som nederlag, dålig mamma, svag och otillräknelig och jag viskar till mig själv "du är bara mänsklig, det är okej". Nu blir det min tur att ta på mig mössa och jacka och krypa ner till Essie medan Simone försöker lugna Rocco. Varje gång jag hör hans skrik resten av den natten går min andning upp i rytm. Till slut somnar jag trots allt medan Essie kramar min hand under det varma täcket och när morgonen gryr är jag en ny människa. En rejält trött jävel som på några snabba sekunder mitt i natten lärde sig vikten av återhämtning och att våga be om hjälp när saker blir för stora. Ta hand om er alla <3 Läs gärna också: När jag var nära att bli utbränd
