Är det nu det händer? Är det nu vår revolution sker? Kan det äntligen vara nu det gör skillnad? Jag hoppas innerligt det. Jag hoppas så att alla dessa berättelser och upplevelser om övergrepp som kommer under hashtagen #metoo ska få oss alla att vakna upp, män som kvinnor. Kvinnor? Tänker du? Ja, vi också. För min första tanke när #metoo började cirkulera var: oj, jag måste haft tur? För jag har ju aldrig varit med om något övertramp? När jag såg att hela mitt flöde översvämmades av #metoo på Facebook och Instagram och jag läste sida upp och sida ner av vittnesmål så trillade poletten ner och jo, fan faktiskt: #metoo. Jag ställer mig till alla dem som blivit utsatta för övergrepp. Fucking jävla övergrepp. Från de där unga killarna i Barcelona som tyckte det var svinkul att tafsa mig mellan benen när jag och mina tjejkompisar råkade gå förbi dem på väg till en restaurang, då skrek och slog jag efter dem samtidigt som de bara skrattade, eller den där killen jag dejtade som tog sig friheten att stoppa in några fingrar i mig medan jag sov, jag vågade aldrig säga något utan gick skamset hem och tackade artigt nej tack till fler dejter "jag har så mycket just nu" eller den där gubben som stod och runkade samtidigt som han flinade åt mig och mina kompisar medan vi sprang åt andra hållet. Fram tills nu har jag lagt det under rubriken "saker man är med om en vanlig dag". Hur sjukt är inte det? Att man anser det som inga konstigheter när en jävla gubbe står mitt på gatan och RUNKAR!? Det är liksom så random och vanligt att jag inte ansåg mig varit med om saker grova nog att nämna. Fattar ni - det är så vanligt och sker så ofta att jag och många med mig inte ens orkar lyfta ämnet. För att vi då skulle anses som "överkänsliga". Han ville ju "bara klappa". Nu väller det fram bekännelser från kvinnor i alla åldrar, om saker de varit med om, hur man aldrig anmält, hur man trott att man själv var problemet, kanske hade man för kort kjol? Men äntligen säger vi ifrån! Äntligen hörs våra berättelser, äntligen vågar vi. Kanske är det nu vi gör skillnad. Kanske är det nu vi kan börja förändra patriarkala strukturer som är så långt ingrodda i samhället att vi själva inte inser att vi blir utsatta för övergrepp ens när det sker. "Det var ju bara en komplimang". Kanske kan du, man, som trott att du är en hyvens kille rannsaka dig själv? Du är säkert en hyvens kille. De flesta är ju ändå det. Men det måste finnas en och annan överträdare därute med tanke på alla berättelser som nu forsar fram. Helt ärligt, ingen av mina vänner har kunnat säga "Nej, jag har faktiskt aldrig varit med om något". Kanske har du inte gjort något, men du kanske heller inte stoppat någon som gjort. Du kanske skrattat åt den där kompisen som alltid kommer med "galna historier". Eller kanske framför allt du som tänker "Äh, det där måste vara överdrivet". Fråga den första tjej du möter idag eller imorgon om hon varit med om något och ta dig tid att verkligen lyssna. Du kan inte blunda längre. Du, man, måste också säga ifrån, du måste vara en del av förändringen. Och inte bara för att "jag har ju också en dotter, man vill ju inte att något ska hända henne". Nej, det vill man ju inte, och det är ju fint och så. Men skit i om det är en dotter, en mamma, en kompis eller mormor. Det är först och främst en PERSON som blir antastad, en PERSON som blir våldtagen, en PERSON som blir ifråntagen sin rätt att välja. Så stå upp för din medmänniska, oavsett om du har en dotter eller ej. Hjälp oss riva de här strukturerna och skapa en revolution. När vi ändå håller på - kan vi också enas om att det är hos våra söner vi måste lägga det stora krutet i förändringsarbetet? Våra söner ska inte behöva slussas in i denna vidriga macho - och våldtäktskultur. Våra söner måste få en bättre framtid än att bli en framtida tafsare. Fotnot: ovan bild kommer från 1337Likes på Instagram där flera berättar om kändisar som stått för enormt grova sexuella övergrepp. Så vidrigt att läsa.
