Ja hjälp, så är vi framme på vår resa till de RIKTIGA jobben. Alltså inte sommarjobben eller ströjobben som man gör i väntan på. Utan de där med anställning, vägvalen, de som känns sådär stora. Vi har ju gått igenom skola och högskola och allt det där som tar en hit - och nu är vi snart framme i nutid. Men först, de där första viktiga jobben. Efter högskolan och mina sommarjobb som reporter på Sveriges Radio fick jag fortsätta där - men jag bytte station och flyttade nu från P4 Kalmar till P4 Kronoberg, alltså min hemstation. Jag flyttade också hem den hösten till mina föräldrar och pendlade mellan barndomshemmet och det vuxna jobb jag nu hade. Det var ju en konstig känsla men det funkade ändå bra - tror det var skönt för mig att landa någonstans tryggt liksom. Extra kul var det att min "sambo" Cilla också följde med hem till mina föräldrar ett tag, hon fick jobb på P4 Kristianstad och pendlade då dit eftersom det också var nära. Så vi levde med en fot kvar i pluggandan och med den andra i verkligheten. Som jag skrev i inlägget om sommarjobb så hade jag på P4 Kalmar upptäckt att nyhetsvärlden inte riktigt var för mig, jag trivdes otroligt bra med radiomediet och kollegorna var fantastiska i Växjö - de var påhittiga och roliga, bland att övertalade de mig att göra en intervju med min egen bror efter en fotbollsmatch - men själva nyhetsuppdragen kändes inte i hjärtat på mig - så varje dag satt jag på Sveriges Radios intranät och kollade på vilka tjänster som fanns tillgängliga. Samtidigt hade min brors ex-flickvän (hon jag en gång bodde tillsammans med) Charlotte flyttat till Stockholm och hade ögonen öppna åt mig för jobb där. Så otroligt tacksam för den generositeten. En dag fick hon napp på Strix där hon jobbade, jag kunde få bli loggare på den produktion hon skulle jobba med. Att vara loggare innebär att man sitter och gå igenom allt filmat material och loggar tider för scener som ska klippas ut - inte världens roligaste uppdrag men det innebar en fot in på Sveriges då största produktionsbolag och en väg till coola medie-Stockholm. Lönen var kass (alltså vi snackar 11000 kr i månaden) och jag undrade hur jag skulle få ihop det, men det fick helt enkelt lösa sig. Jag var otroligt peppad och såg ljust på framtiden. Då hände det. På intranätet stod det: Producent sökes till humorprogrammet Hej Domstol och musikprogrammet P3 Hip hip. Vi snackar alltså de två program som jag själv slaviskt följde och fullkomligt älskade. Inte en chans att jag skulle få det men jag sökte. Jag menar, helt utexaminerad - att bli producent? Hahahaha! Jag fick i alla fall en anställningsintervju i Malmö, jag fick träffa Ola Norén och blev apnervös. Många av sketcherna de gjorde innebar sång och tanken var att även producenten skulle delta i sketchskfivandet och agerandet i studion så han frågade om jag kunde sjunga? ABSOLUT sa jag, inga problem - jag sjunger fint. Ehe. Det var ett ljug. Hur som - jag fick jobbet. Hur sjukt!? Jätte! Jag var i chock men var på vippen att tacka nej eftersom jag ju hade lovat Strix att komma upp och logga åt dem? Man kan väl inte ta tillbaka ett sånt löfte? Men det fick jag veta av kollegor i branschen att det är klart man kan, man FÅR tänka på sig själv, det är okej. Så efter jordens mest ångestladdade samtal till Strix (de på sin sida kunde nog inte bry sig mindre då de garanterat hade hundratals andra att välja mellan för det uppdraget) så var det klart - jag skulle flytta till Malmö. Jag skulle bli radioproducent, jag skulle jobba med freaking Jason Timbuktu Diakité - hade jag tagit vatten över huvudet? [caption id="attachment_1809556" align="alignnone" width="800"] DJ Amato och Jason Diakité i studion[/caption] Ja men lite. Jobbet skötte jag nog ändå bra, det blev program, det blev roligt, det blev bra. Men som producent ska du ju styra jobbet, styra teamet och det var jag alldeles för grön för. Humorkillarna frågade mig "kan vi göra det här" om något som garanterat skulle vara stötande mot väldigt många - "absolut, kör på" sa jag till i stort sett vad som helst, eftersom jag inte visste bättre och jag vågade heller inte gå emot dessa roliga killar - det är ju de som kan humor, vem är jag liksom? När Jason frågade om han kunde sända från New York istället så jag bara "såklart du kan" utan att ha någon aning. Men det mesta löste sig och jag hade det roligaste jobb en människa kan ha. Jag kunde inte förstå min lycka - jag fick jobba med de absolut roligaste personerna i hela landet - jag menar Jesper Rönndahl, hallå!! (blev absolut småkär i honom japp japp). Kalle Lind är en av de smartaste människor jag någonsin känt, Ola den varmaste och finaste och Måns&Ankan med sina underbara dialekter kom på köpet i det gänget - det var en otrolig lyx, varje arbetsdag var en kavalkad av skratt och lek. Jag gjorde jinglar om knasiga saker - bland annat Kalles "Veckans Balt", sjöng - jo faktiskt och sa bland annat kuk i radio till mina föräldrars stora lycka. När det gäller P3 Hip Hop så styrde Jason och DJ Amato det mesta, det krävdes inte så mycket från mig mer än att vara på plats och lyssna på bra musik - också en enorm lyx naturligtvis, att få betalt för det? Utanför jobbet var livet också otroligt roligt - jag bodde hos min fina Frida på Möllan, hängde mycket med Cajsa och började älska Malmö starkt. Så pass att jag lovade mig själv att aldrig "bli som alla andra mediefolk och flytta till Sthlm". Japp, så var det. Kaxig man var. Spenderade mången kväll på Metro på Möllan och njöt av det avslappnade livet där med massor av musik och humor. Lärde mig AW, att man kunde ta en öl efter jobbet en vardag - what? Får man det? Det var ett liv jag gärna fortsatt med - men då vårsäsongen av alla program började ta slut så fick jag erbjudandet om att åka till just Stockholm och jobba med ett nytt sommarprogram som skulle heta "Bögradion med Bobbo och Özz". Japp, så hette det. Och eftersom det inte fanns något jobb direkt för mig i Malmö den sommaren så åkte jag upp med tanken att komma tillbaka när hösttablån kom tillbaka. Så blev det inte riktigt. Att göra radio med Bobbo och Özz och producent Lisa blev min stora skola - de lärde mig om allt man kan och inte kan göra, hur vågad jag själv kunde vara i mina inslag "Tjejalibit" där jag varje dag gjorde korta inslag från mitt eget hjärta och tankar. Också det helt overkligt. Fem minuter varje dag direkt från min mun ut till hela svenska folket. Hur blev det så galet? Teamet på Bögradion lärde mig att radio inte bara är roligt - utan faktiskt ganska allvarligt också och att man som vuxen inte bara kan leka utan också ta ansvar och göra seriös radio om viktiga saker. Att ljudet måste vara perfekt, att pauser kan vara lika viktiga som ord. Det var stort och en viktig tid för mig. Samtidigt var det den vackraste sommaren i mannaminne, Sverige härjade i fotbolls-EM, det var 2006 och Fredrik Ljungberg nickade i mål och jag bodde på en madrass hemma hos Anna Brolin som då hade påbörjat sin karriär mot sportdominans. Hon försökte då få in mig på Viaplay och sporten med henne - men det blev istället att jag fortsatte på P3 i stora radiohuset i Stockholm. Trots att jag inte skulle. Jag fick ett jobb på Morgonpasset som då leddes av Olle Garp, Julia Messelt och Patrik Ehrnst. Ännu ett megaroligt jobb som bland annat innebar att göra morgonjingel med Mads Mikkelsen (ännu snyggare i verkligheten) och hämta Ice T med fru Coco i receptionen. Här lärde jag mig vikten av mångfald - att fler röster behövde höras, SR intensifierade då sitt arbete med att tydliggöra hur programmen MÅSTE få in mer kvinnliga röster, mer utrikes födda osv osv. Det var en ögonöppnare för mig hur media då såg ut, hur mansdominerad den var och det blev en morot för mig att förändra det. Om man sammanfattar den här tiden så kan man ju lätt säga att den dominerades av roliga män som fick stå i fokus - gyllene tid för den roliga mannen, wouldn't you say? Då reflekterade jag sällan över hur knasigt det var, att tjejer sällan fick plats att vara roliga. Men det förändrades så sakteliga under min tid på Sveriges Radio. Det finns ju också NOLL bilder på den här tiden, jag förstår inte varför jag aldrig tänkte på att ta bilder - hallå, så mycket kul man var med om - men som jag sagt tidigare, jag hade ju då inte börjat blogga så varför skulle jag ta bilder då? Haha. Nästa vecka tar vi tag i tiden på Aftonbladet - det blir kul, hoppas jag!
