Jag läste precis ELLEs artikel om 9 tecken på att du är nära att bli utbränd och jag tror inte att jag fattat det förrän nu hur pass nära jag faktiskt själv varit. Kanske är det korkat och naivt, eller bara fartblindt (är det ens ett ord?), att jag liksom inte fattat det förr. Men punkt 2,5,7 och 8 stämmer så otroligt bra in på några delar i mitt liv att det nästan var läskigt att läsa det. Speciellt det där om att man retar sig på detaljer. För OH MY GOD vad jag kan reta sönder mig på detaljer. Till vilken nytta? Ingen alls. Snarare gör det ju bara att 7an och 5an blir ännu värre. Och så slår jag mig. När jag blir stressad så slår jag mig hela tiden. Jag springer in i saker, jag råkar slå sönder saker och jag trampar snett. Jag går omkring som en halt person, både psykiskt och fysiskt. Nu var det faktiskt ett tag sedan som jag hade en sådan svacka men just det där att reta sig på detaljer kommer upp varje gång jag är stressad. Och blåmärkena kommer direkt. Stressad? Aj. Då går jag rakt in i en halvöppen dörr eller något. Eller en vägskylt. Det har också hänt. Inget skämt. Men det är två gånger där det på riktigt kunde gått illa med den där stressen. Första gången var mitt första år på högskolan. Jag hade precis blivit vald till chefredaktör på skoltidningen. Ett uppdrag som var OERHÖRT prestigefyllt och viktigt för en freshman, nu i backspegeln så ser man ju att artiklarna mest handlade om hur man raggar upp någon på kåren eller något åka-på-festival-skojsigt, kanske inte New Yorker-journalistik precis, men vaffan, mäktigt ändå! Ung tjej liksom. Nu var det MIN tid. Jag satt på en bar och drack en öl med mina fellow students och PANG, satan i gatan vad ont jag fick i magen plötsligt. Den kom från ingenstans men gjorde att jag fick gå vikt som en banan hem och lägga mig. Morgonen därpå släppte det som ett trollslag ganska exakt klockan 10:00 på förmiddagen. Jättekonstigt. Att tidningens tryckfirma hade ringt tidigare på kvällen och sagt att man hade problem men att man sen klockan 10 ringde och sa att allt var lugnt, kunde eventuellt ha något med saken att göra. Andra gången jag fick en stresskänning modell större var på min första modevecka som moderedaktör för Aftonbladet. Jag var osäker, ny i gemet, överpresterande. Hade lovat att skriva en artikel om VARENDA visning (fysiskt omöjligt), gå på alla fester, byta kläder flera gånger, släpa på en stor dator och ett nervöst hjärta samtidigt. En pr-firma ringde och frågade om jag inte ville göra en intervju med en framstående designer som skulle vinna ett pris. SJÄLVKLART skrek jag stressigt i luren. Några minuter senare fick jag en blixtrande huvudvärk, det var ju bara att ignorera, jag hade ju flera shower till att gå på. Någon timme senare fanns huvudvärken kvar, dessutom började jag se dåligt. Snart började halva ansiktet att domna bort, det kändes som jag fått en bedövningsspruta. Ytterligare en kvart senare såg jag inget alls med ena ögat. Och just då var det dags för intervjun. Jag har än idag ingen aning om hur jag lyckades både slutföra intervjun och skriva artikeln i detta tillstånd men när det var färdigt så somnade jag på soffan hemma. Hur jag kom dit vet jag inte. När jag vaknade såg jag fortfarande ingenting på ena ögat och det flimrade läskigt på det andra. Jag lyckades somna om och sov säkert 15 timmar. När jag vaknade såg jag något bättre och huvudvärken började klinga av. Jag sjukanmälde mig och hade tur som skulle på semester veckan därpå. Tack vare semestern lyckades jag stå emot det som jag idag förstår måste ha varit ett säkert tecken på utbrändhet. Och jag blir lite förbannad. Hur kan det vara såhär att så många kvinnor och män idag blir utbrända. Att man ens kommer så långt att man har förtecken av utbrändhet - man ska väl för fan inte ens behöva få ont i magen på grund av sitt jobb? Bara det är för långt tycker jag? Och jag tror också att det är en såndär äkta kvinnofälla. Såklart går jättemånga män också in i den där väggen men är det några som överpresterar och verkligen måste visa sig bäst så är det ju just vi kvinnor. Och kanske framför allt unga kvinnor. Och det är ju inte så konstigt egentligen. För det är ju sån jävla press hela tiden. Från alla håll. Inte minst från samhället. Jag är såklart feminist, och det är ju toppen på alla sätt men också skitjobbigt. För det är ju vår tid nu. Det är ju vi som måste få till den där förändringen som våra föräldrar, våra mödrar lagt grunden för. Det är ju vi som måste se till att vi behandlas lika, får lika lön och har samma rättigheter. Så inte så jäkla konstigt då att vi pressar oss till max för att uppnå det. Inte konstigt alls att vi får ont i magen, bortdomnade ansikten eller bara brister ut i gråt. För det är ju inte bara på jobbet som vi ska högprestera. Vi ska vara snygga, veta vad contouring är, kunna gå upp i brygga på yogan, orka springa en mil och posta en snygg bild på Insta samtidigt, hämta barnen på dagis före alla andra, hinna se Making a Murderer, New Girl och den där Oscars-filmen OCH ha en åsikt om dem, var det inte en Melodifestival någonstans också? Och listan på 2037 olyssnade poddavsnitt. Och just det, man ska vara sugen på en helkväll med tjejerna och att vara en sexgudinna av dess nåde. Rimligt? Nä. Det ser ju vem som helst att det inte är mänskligt? Klart som fan att det tar stopp någonstans. Och förlåt att jag svär hela tiden men det gör mig jävligt förbannad att den här galenskapen gör att vi till slut blir sjuka. Vi måste lära oss, samhället måste lära sig, att vi inte kan vara perfekta. Ingen kan vara perfekt. Vi måste inse våra begränsningar. Samhället måste ta sitt ansvar. Din chef måste ta sitt ansvar. Och du måste ta ditt ansvar. Vi kan inte hålla på såhär längre. Vi måste släppa alla måsten, vi måste släppa vad vi tror att andra tycker om en eller förväntar sig av en. Börja ta ditt eget ansvar redan ikväll genom att avboka alla planer du har i helgen. Köp hem take away (helst pad thai, balsam för själen), sätt på mjukisbrallan, ta med fjärrkontrollen, ät middag i soffan och somna framför en romantisk komedi på soffan. Andas. Slappna av. Släpp alla måsten. Låtsas att du har semester. Du. Måste. Ingenting. Du. Gör. Vad. Du. Vill.
