Det är kvinnodagen och jag har hela dagen klurat på vad jag ska skriva apropå detta egentligen. Vad kan jag säga som inte redan blivit sagt av andra, mycket smartare och klokare än mig? Antagligen inte särskilt mycket. Dessutom vet ju ni lika väl som jag varför den här dagen behövs - varför vi säger STÅ UPP för kvinnodagen och inte grattis på kvinnodagen. Det är nämligen samma saker som alltid: lika lön för lika arbete, sluta slå ihjäl kvinnor, sluta våldta kvinnor, sluta nedvärdera kvinnors kunskap och styrka, sluta upp med sexism - ja, och lite annat smått och gott. Sakta, sakta blir det ju lite bättre men allt som oftast känns det som bilden nedan. Inte mycket har förändrats sen sist. Tidigare idag fick jag frågan "vad önskat du att ditt 14-åriga jag hade vetat" och en sak som slog mig då är att jag önskat att jag visste att jag inte behövde tävla mot andra tjejer för att lyckas själv. Att det hade varit så otroligt mycket bättre om jag redan då såg dem som mina systrar, att jag vore bättre på att stötta och lyfta dem istället för att kämpa så hårt för att vara "en av killarna". Jag hade många bra tjejkompisar, riktigt fina och absolut var det så att jag kände genuin lycka för dem i många fall men det fanns ändå en känsla av att det bara fanns plats för en tjej "därframme" precis som det länge varit så att det bara fått plats en kvinna i styrelserummet. Men vi börjar ju lära oss nu - att det är precis tvärt om. Att för varje kvinna som lyckas, så lyfter vi alla. Och det tänker jag att vi alla kanske kan ta med oss i vardagen, att skippa missunnsamhet och avundsjuka och istället hylla varandra och gratta till framgångar. Inspireras av dem och applådera dem som kommer i din väg. På så vis bygger vi alla kvinnor.
