Först och främst TACK för så otroligt fina och peppande kommentarer jag fick för inlägget där jag klagade järnet ur mig. Så otroligt fint att ni också känner er trygga nog att dela med er av era utmaningar just nu - det betyder otroligt mycket att ni känner det förtroende för mig. Så tack!!! Jag tänkte att jag skulle rätta mig själv på en punkt eller kanske inte rätta så mycket som fördjupa. Jag skrev nämligen att jag för första gången inte tyckte det var roligt att vara förälder - och det var flera av er som läste det och kände er lite ledsna över att ni kanske känt det oftare än jag. Det är ju så himla lätt att vräka ur sig saker och påståenden när man skriver och sen inte alltid tänka hela vägen hur det känns för någon annan att läsa det. Så därför tänkte jag förklara lite närmre. Självklart har jag haft utmaningar i mitt föräldraskap. Inte minst under åren då vi sov för jäkla dåligt - det var megatufft att vara förälder, jobba, vara en bra partner, hitta på kul saker, träna osv osv. Ser man tillbaka på det så var jag ett spöke mestadels av tiden. Och det är klart att jag många gånger känt "GAAAAAH kan jag bara få vara ifred" och svurit både högt och inom mig. Men som veckan var förra veckan så var det första gången jag liksom kände att jag verkligen, verkligen inte ville vara med i den här mammarollen längre. Jag ville bara låsa dörren och sticka. Och så har jag faktiskt aldrig känt tidigare och tack och lov försvann känslan hyfsat fort när jag föreställde mig själv utan mina barn eller föreställde mina barn utan mig. Det gick ju inte såklart. Men det var en otäck känsla att känna. Att jag fick nog på en så hög nivå liksom. Nu ska det verkligen tilläggas att jag och Simone har haft turen att få två ganska lugna barn. Det är sällan skrik, bråk och stök hos oss. Framför allt så har Essie sedan dag ett varit en regelföljare och liksom aldrig "simmat längre" än vi bestämt och sällan försökt utmana våra regler. Förrän nu då när pre-teen-humöret dykt upp. Och kanske kom det som en chock för mig att min dotter plötsligt var en helt annan person? Och det samtidigt som Rocco var sitt allra tröttaste och gnälligaste jag så blev det lite lite för mycket helt enkelt. Rocco är också en väldigt lugn och känslig liten kille. Han är dock lite mer "jag låtsas som att jag inte hör mammas nej här nu"-person och tycker inte alls om regler på samma sätt som Essie men han är ingen daredevil och ingen av dem är heller megaaktiva utan trivs rätt bra när det är ett lugnt tempo. Så på många, många sätt har vi haft det väldigt enkelt när det gäller just sånt här med utbrott, skrik och hets och kanske gör det att jag blir extra känslig och känner mig lite handfallen när det väl händer. Så till alla er som läste och kände "men gud, sådär känner jag varje dag" vill jag bara säga FY FAN vilket bra jobb du gör - heja dig, vilken otrolig förälder du är som kämpar på så otroligt starkt. Jag är så impad över alla föräldrar som orkar fast vi inte orkar egentligen, som gör saker fast man inte vill, som tar snacket när man helst vill kasta en fjärrkontroll i baken på gaphalsarna. Ni är fantastiska. Och - man kan ju liksom inte jämföra sig själv med andra för vi har alla så otroligt olika förutsättningar, vi har helt olika individer att handskas med och vi är själva helt olika personer - så även fast man kan känna avundsjuka inför andras situation (gud jag känner det själv SÅ ofta när man scrollar på insta och ser allas till synes perfekta liv) så kan det hjälpa att tänka att personen som verkar så perfekt säkert har någon jobbig könssjukdom som inte syns, kanske har hen till och med ett träben? Det jag menar är att vi alla har olika kors att bära - alla har något som gör deras liv utmanande - det kanske inte är samma som du har men i slutändan sitter vi alla i samma båt. Kram.
