Alltså allra oftast mår jag ju som bilden ovan säger: glad, pigg, positiv, lättsam, enkel, avslappnad och allmänt jävla överhärlig (obs det sista kan diskuteras). Men det här året har det inte varit kul. Det har varit motvind nästan hela tiden. Jag inser ju samtidigt som jag skriver det här att jag i förhållande till många andra inte alls har motvind - men ska vi jämför på det sättet så kan man aldrig få uttrycka sig om hur just "jag" mår eftersom det såklart alltid finns dem som har det värre. Det finns alltid den som är mer sjuk, mer stressad, har mindre pengar, är på flykt från krig, bor i land där man svälter osv osv. Så samtidigt som man kliver in i sig själv och vältrar sig i sin egen olycka så mår man skit för att man inte borde må skit eftersom jag är en priviligerad, vit människa utan större problem. MEN. Det betyder inte att jag inte kan känna olycka. Såklart. Som jag skrivit innan så har det här året varit jobbigt väldigt mycket för att jag varit sjuk mer än jag varit frisk. Men det har varit jobbigt också på ett ekonomiskt plan. Och häromdagen sa Simone att jag verkade så olycklig, att han var rädd att jag blivit deprimerad. Det tror jag verkligen inte att jag har utan att allt handlar om en orsak och verkan. Det har varit ett tufft år för oss. Dels som sagt bara känslan av att det hela tiden är något som inte stämmer i kroppen, att alltid vara låg på energi, att hosta varje gång man pratar, att vakna och inte känna sig 100%. Det tär på både kroppen och psyket. Sen har det varit det här med huset. Vi trivs här och älskar det, att komma hem igår var som att andas frisk luft för första gången på evigheter. Det känns verkligen som att det är vårt hem och det är en underbar känsla. Men så kom det där med svartmöglet och stökade till det och jag tror att jag tog det hårdare psykiskt än jag först hade kunnat ana. Jag har tyckt att det varit SÅ jobbigt. Kanske främst ekonomiskt. Pengarna har liksom bara flödat iväg, allt har kostat otrooooliga mängder, samtidigt som vi varje månad fått larvigt höga räkningar på tex el som gjort att pengastressen varit enorm. Från att ha bott i lägenhet där jag varje månad kunnat lägga undan några tusen pga det har funnits marginal till att bo här i vårt hem och det inte finns ett öre kvar ens den 15e varje månad typ. Paniken. Jag tror att jag blev ekonomiskt deprimerad, om det nu finns en sådan diagnos. Men. Nu börjar jag se lite ljuset igen, vi får lära oss sätta budget, skärpa till oss lite ekonomiskt och se över var vi lägger pengar på och dessutom - nu ska vi väl inte behöva dränera på ett tag heller... Men shit det har varit tungt alltså och jag tror inte jag fattat exakt hur tungt förrän Simone påpekade att jag var så låg hela tiden. Jag vill inte vara låg, fy fanken vad ledsamt det är. Så nu är prio 1 på att bli frisk och prio 2 på att cut costs! Japp japp, så får det bli.
