Jag känner att jag måste förtydliga ett och annat efter det här inlägget. Tydligen läser en del inlägget som att jag och Simone har problem. Och nej, det har vi inte. Men vi bråkar och tjurar som alla (tydligen inte alla) andra som lever i en relation gör och då och då glömmer vi bort kommunikationen som är så viktig. Jag trodde, kanske helt felaktigt även om alla studier tyder på det (och mina vänner håller med mig i det) att vi inte var ensamma om att känna att det är lätt att glömma bort/inte hinna med den vardagliga men viktiga pratstunden. Som jag skriver så blir det (enligt studier) inte många minuter om dagen som man lägger på att sitta ner och stirra i varandras ögon och berätta om sin dag. Speciellt inte om man har små barn hemma. Det i sig måste ju inte innebära att man har problem i relationen men det innebär att man kanske har utrymme för förbättring. Och det är där jag och Simone anser att vi befinner oss. I en relation där vi varje dag väljer att leva tillsammans, där vi älskar varandra men där vi inser att för att en relation ska hålla resten av livet så krävs det en viss investering. Ett visst arbete. Jag tror i alla fall inte att allt bara går av sig självt och så, vips är man lycklig resten av livet. Jag tror också att de flesta av er som läser håller med lite om det. Och det är därför den här appen skapades. Den är inte för alla, absolut inte. En del gillar inte appar alls, en del tycker att det bara är jobbigt. Men, för andra, som för mig, så kan en app vara ett bra hjälpmedel. Precis som mina träningsappar, matappar, trädgårdsappar etc som trackar allt annat i livet så kan det här vara ett bra verktyg. För en del människor, igen, inte för alla. Men, så fick jag den här kommentaren som gjorde mig både arg och ledsen: "Att leva i ett förhållande där man glömmer bort att prata med varandra, låter inte som ett speciellt roligt förhållande. Man VILL ju prata med den man är partner med. Ens partner är ju ofta ens bästa vän dessutom. hur kan man då glömma bort att berätta saker osv?(...)man bor ju ändå ihop, hur kan det då inte finnas en kommunikation? pratar ni inte med barnen heller?" För det första har ju du som skrivit det här inte förstått min text alls - och det får jag ta på mig, jag får bli mer övertydlig nästa gång. Det är inte det att jag aldrig pratar med min man, det inte så att jag GLÖMMER bort att tala till min make i ordets bokstavliga bemärkelse utan att "man glömmer" bort att prioritera varandra och "glömmer bort" att sätta sig ner i en hetsig vardag och se varandra djupt in i ögonen och fråga "hur mår du egentligen". Det blir kanske mer av "vad ska vi äta idag" "hur gör vi nu med semestern?" "har du pratat med din mamma? vad sa hon?" - det tenderar att bli mer praktiska samtal om vardagen än känslosamma samtal om drömmar, livet i stort och mål med livet. Kritik är också naturligtvis något jag måste lära mig leva med precis som alla andra. Men om man anser att man själv lever i en perfekt relation med perfekt kommunikation då kanske man inte ska sitta på sina höga hästar däruppe och döma dem som inte lever i en helt perfekt relation men som vill göra något åt det? Då kan man väl läsa texten, nöjt känna att "jag är nöjd och har det bra" och gå vidare med livet istället för att berätta för mig att jag lever i en tråkig relation, gör fel och antagligen inte heller pratar med mina barn? Faktiskt. Det är inte ofta, eller har faktiskt aldrig hänt, jag känner att jag måste reagera negativt på en kommentar som någon av er läsare gett. Alla har rätt till sin åsikt och jag försöker att ta kritik på ett sakligt vis och se om jag kanske gjort fel eller sagt fel och ändrar om så då är fallet. Men här blev jag faktist ledsen i hela kroppen. Kommentaren och påståenden kändes nedvärderande och som att man VILL missförstå. Därför kände jag att jag ville besvara det öppet och direkt. Hoppas ni förstår.
