Före Facebook, före Spotify, före klimatångest, före barn, före plugg och på den tiden en telefon var till för att ringa med åkte jag till Madrid. Det var jag, Åsa och en bil. Vi körde hela vägen ner - vi hade också packat ner Johanna som skulle till Paris och släppte henne på vägen - från Göteborg där jag bodde på den tiden. Det här var 2001 och jag behövde göra något annat som inte innebar att ta emot skäll från arga IKEA-kunder. Jag jobbade då på Byten och Återköp på IKEA i Kållered och hade grav söndagsångest och ingen som helst aning om vad jag ville göra i livet. Tack och lov hade Åsa det - hon ville iväg, var som helst egentligen men "vore det inte roligt att lära sig spanska?". Absolut sa jag och så åkte vi. När vi kom på plats hade vi ingenstans att bo så vi lastade in oss på ett sunkigt hostel och gick och letade efter lägenheter att hyra. Vi hittade en snordyr våning som vi av någon anledning tyckte var passande - den var hundra procent inte alls passande. Vi borde ha hittat ett kyffe i Goya eller Atocha (lite billigare områden då), istället satsade vi på en våning vid paradgatorna runt Plaza de España. Tack mamma och pappa för att ni återkommande hjälpte mig med hyran, så knäpp jag var. Hur som helst - första dagen på Universitetet (nåja, vår kurs tillhörde universitetet men var på inget sätt en universitetsutbildning) träffade vi tre megagulliga tjejer från Stockholm. Kattis, Elin och Katrin. Och det inledde en, ja faktiskt, livslång vänskap. Vi lärde känna varandra snabbt och glatt över Don Simon-vin som kostade 1,50 kr per tetrapack-liter och gick att svälja ner om man höll för näsan. Och så hängde vi exakt varje dag i de fyra månader som vi alla bodde i Madrid. Vi försökte lära oss spanska, fast inte så helhjärtat, vi gick på bio på den enda biografen som visade odubbade filmer, vi blev småförälskade i amerikaner som också "pluggade" spanska, vi dansade till 05 på natten och gick hem i gryningen, vi var fattiga tillsammans och delade allt, vi gick igenom 11 september tillsammans, vi hängde i parkerna och hypnotiserades av hippiegängen som verkade så fria, vi hade så jäkla kul och vi hade fyra månader där vi bara kunde leva, om än fattigt, som om vi inte behövde bry oss om någonting. Det var kort och gott - KUL! Nu, tjugo år senare samlades vi igen (dessvärre utan Katrin som var hemma med sjuka barn) efter att Elin, som sen återvände till Spanien, nu flyttat hem. Sammanlagt har vi nu sju barn mellan oss alla och helt nya liv men det var fortfarande lika kul att ses, lika bubbliga samtal, lika intressanta tankar, lika god spansk mat. Enda skillnaden var att vinet smakade otroligt. Det tackar våra magar för.
