På senaste tiden har jag tänkt mycket på det här med stressnivåer. Ni vet att hösten varit jobbig och starten på 2021 inte den bäste heller MEN jag inser nu att stressen jag klarade förut pallar jag fanken inte längre alltså. Hur känner ni? När jag jobbade på Aftonbladet - eller egentligen även innan dess, så fort jag slutade skolan egentligen 2005 så har jag jobbat som en idiot. Alltså nonstop - jag tror faktiskt bara jag var sjukskriven en endaste gång på mina sju år på Aftonbladet och det var efter att jag trillat ner från min loftsäng och även då jobbade jag lite grand hemma i smyg. Det var sena kvällar på redaktionen som blev ännu senare med tanke på att jag både jobbade med mode och nöje - en värld som inte direkt slutar kl 17 och går hem. Jag minns en gång under modeveckan då jag gick upp 06 för att skriva, sen gick på första visningen 08:00 för att sen gå på visningar hela dagen, följt av mingel, fest och fler kvällsvisningar och sen in på redaktionen 01:00 för att hämta något jag glömt och där bli sittande och skriva klart det sista. Jag tror jag var i säng kl 03 för att sen höra klockan 06 igen och göra om hela racet en gång till. Det var svinkul. Det var på riktigt det. Jag kände mig oövervinnerlig och kände att stressen och det hårda tempot bara gjorde mig bättre. Smartphonen kom. Och sen blev jag med blogg 2008 och några år därpå kom insta och alla andra sociala medier in i bilden vilket gjorde det möjligt att jobba EXAKT precis hela tiden. Det fanns ju alltid något att säga något om liksom och mailen, ja den hade jag ju ständigt i fickan. Fart, fart, fart, svara på mailet helst innan det kommit, mera fart, fart fart. Det var roligt, fortfarande, som om man fick en kick av tempot. Det föddes barn, två stycken, tempot fortfarande rasande högt. Kanske inte lika många sena kvällar men lika mycket skulle hinnas med - bara det att tiden var mer begränsad nu. Så göra lika mycket på hälften så mycket tid. Inga problem. Det löser jag! Kör på, ner med skallen, tänk inte - bara gör, kör! Och så poff var det 2020 och pandemin rasade. Allt stängdes ner. Kalendern blev tom och jag kände bara ett enda stort TACK SNÄLLA TACK. 2020 kom i precis rätt läge för mig, eller egentligen alldeles för sent, om man tänker efter. Naturligtvis säger jag inte tack för att det kom en vidrig pandemi och allt hemskt den tog med sig men att något gjorde att jag kom ur det här galna tempot var nödvändigt. I slutändan har jag aldrig varit tröttare än jag varit det här året (ok, minus åren då barnen sov exakt noll men annars). Det känns precis som att alla år av megatempo tog ut sin rätt när jag plötsligt andades ut, är det någon som varit med om det? Först blev jag bara trött, kände inget sug efter någonting som hade med jobbet att göra utan gjorde bara det jag absolut måste. Sen, och nu är vi i nutid så vill jag göra saker men det känns som att jag inte tål stress alls på samma sätt som förut. Blir det för mycket så känner jag genast hur jag blir irriterad, nästintill panikig och blir otrevlig. Min egen analys är att jag haft så sjukt hög stressnivå under så pass många år att det nu tar ut sin rätt - som jag nämnt tidigare så har jag oftast inte upplevt stressen som var innan som något negativt utom då och då när man känt att det bara blivit för mycket och freakat ur lite lätt och sen upp igen - en gång var det på vippen att gå illa men annars har det bara "varit så det är". Även om jag inte vill ha det såhär så är det ju i slutändan bra att kroppen reagerar och visar hur jag INTE kan ha det längre. Nu måste jag bara lära mig sätta gränser, bli bättre på struktur vilket inte är en gåva jag har och försöka hålla nere tempot så gott det går. Tänka hållbarhet inåt. Är ni bra på struktur och gränssättning? Please lär mig!
